Jag har fastnat vid titeln på Sturgill Simpsons genombrottsalbum som släpptes häromåret. Skivan heter Metamodern sounds in country music. Är det ironiskt? Eller en självsäker mitt-i-pricken-kommentar? Kaxigt? Lite av varje, tror jag, kul namn i alla fall, på ett plan i samma tradition som Ornette Colemans The Shape of jazz to come som Refused travesterade långt senare. Jag tänker även på skivor från stereosoundets tidiga år, i slutet av 50-talet, som döptes till New sounds in hi-fi och liknande. Samtidigt ligger det något i titeln, med det där metamoderna, musik som i grunden är extremt retro men som hittar någon slags samtidskänsla. Men någon överdriver litterär figur är han inte även om texterna är välskrivna, ingen metamusik i akademisk mening, även om han pusslar ihop bitar till egna skapelser.
När Sturgill Simpson i gårdagens tidning fick frågan om han trots mixen av stilar på årets album A sailor´s guide to earth fortfarande identifierar sig som en countryartist sa han absolut, men påpekade att även Ray Charles och Jerry Lee Lewis i grunden var countryartister. Jag tänkte på det uttalandet flera gånger under konserten, när han smidigt växlar mellan honkytonkpartykänsla till innerliga soulballader och låtar som lägger sig mittemellan genrer, country soul, rock, ibland med rena Elvis-i-Las-Vegas-flåset. De tre blåsarna ligger i, inte bara på de nya låtarna, äldre material piffas upp, med pumpande hästjazzbas och trumpet/sax/trombon-dueller som i någon sekvens kändes som den var hämtad från en scen i tv-serien Treme.
Ovanligt upplägg dessutom att Sturgill Simpson sparar mycket av materialet från vårens skiva och först efter en timma och en kvart går in i den tematiska sångsviten som är komponerad som brev till hans familj. Två konserter samma kväll säger han, och det känns nästan så, kanske för långt, å andra sidan dyker många starka låtar upp på slutet.Ska man tro på hypen undrar kanske någon? Jajamen. Och det känns som han bara har börjat, trots åldern, hur bra kan han inte vara om 5-10 år…
