Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/6

Recension: Markus Krunegård – Liseberg

Alla hits skapar en underligt flörtig, rak stämning. Krunegård breder ut sig som en solkung över verserna i "Korvallreven och vintergatan", skriver GP:s Jonathan Bengtsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Markus Krunegård

Liseberg, fredag

Bäst:

"Vilken tur att vi lever samtidigt"

Sämst:

Ljudet är ibland riktigt olyckligt.

Publik:

Ändå förhållandevis fullt.

Markus Krunegård har alltid varit en aning irriterande. Han pressar in egendomliga ord i lika egendomliga, knöliga meningar. Han blandar stor, nästan förbluffande poesi med parodi. Han är ibland så att det har känts som att han velat förstöra sin musik lite också – bara för att förstöra något.

Senaste skivan "I huvud på en idiot" visar egentligen upp 40-åringens alla egenskaper: den är ojämn och sned, banal och storartad.

Hans spelning på Liseberg följer däremot inte samma mönster, den är istället mycket enkel. 90 minuter som framförallt består av gamla hits. Redan under första halvtimmen avhandlas "Hela livet var ett disco", "Everybody hurts" och "Korallreven & vintergatan" – det blir nästan vulgärt.

Solen är tröttsamt varm trots att klockan är över sju, man vill be den sluta, eller åtminstone lugna ner sig lite. Folk runt stora scenen är dock pigga, alla tycks ha en kuslig förmåga att tränga undan att sommaren redan håller på att dö bort.

Krunegård själv går ut i alldeles för mycket kläder, han bär både skjorta och läderjacka när en tunn särk hade räckt i detta hatiska motljus. Drar omedelbart igång "Vilken tur att vi lever samtidigt du och jag" – inte ett spår av blyghet sitter i hans rörelsemönster.

Han har faktiskt, och detta har inte Markus Krunegård ofta, en smått fantastisk tonträff idag. Han har också mycket hög energi, framför allt mellan sina låtar. Han vrålar och gastar om svensk sommar och dragspel, klipper med armarna utan något egentligt syfte.

Intressant är att Krunegårds nya material ofta låter lika bra, kanske till och med bättre än hans äldre under spelningen. "Trointeattduenåtcity" hittar en förtjusande balans mellan Krunegårds nasala röst och bandets romantiska disco. Tidigare nämnda "Vilken tur att vi lever samtidigt" känns stor, nästan lite evig.

Varken "Hela livet var ett disco" eller "Korallreven & vintergatan" fungerar däremot bra. Bandet slaktar också en högtalare under "Korallreven" – det låter som en bit av helvetet flyter ut över Liseberg. Dock är "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel" helt kolossal. Krunegård breder ut sig som en solkung över verserna: han sjunger den som om han inte alls är trött på låten, trots att han har bränt av den en miljard gånger och borde finna den anstötlig. Även avslutande "Stjärnfallet" är oemotståndlig. Krunegård är nu historiskt svettig: hade man tagit upp honom i famnen, rullat ut honom över marken lite lätt, så hade han glidit bort till Mölnlycke.

Sammanfattningsvis blir det en bra konsert, men inte mer än så. Alla hits skapar också en underligt flörtig, rak stämning. Markus Krunegård gör sig bäst när han är lite djärvare än så.