Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: Luke Elliot "The big wind"

Vacker, mörkt och melankoliskt. Men Luke Elliot träffar ändå inte helt rätt med sitt nya album, menar GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rock

Luke Elliot

The big wind

(Name Music/Border)

I onsdags skulle Luke Elliot ha spelat på Pustervik och till helgen på KB i Malmö. Spoiler alert – så blev det inte. I mars förra året skulle Luke Elliots nya album ha kommit. Det sköts fram till hösten, för att därefter senareläggas igen. Lite oklart varför.

Men nu är i alla fall hans nya album "The big wind" här – och med det också ett mindre stilbrott för den Oslobaserade amerikanen från New Jersey. Dock inte lika dramatiskt som utannonserats. Av intervjuer och vissa förhandskommentarer att döma skulle Luke Elliot nu vandra runt i helt nya musikaliska landskap. Modernt skulle det låta. Elegant.

LÄS MER: Recension: Luke Elliot – Pustervik

Och visst är Luke Elliots pianobaserade sånger ofta lika eleganta som hans croonerartade röst. Musiken är mörk, stilig, närmast filmisk. De är kort sagt ungefär som förut. Vilket jag inte har några problem med.

Inspirerad av irländsk storm

Luke Elliots debutalbum "Dressed for the occasion" från 2016 lade en finfin grund för honom att bygga vidare på, och det är precis vad han har gjort. Byggt vidare. Med vackert tungsinne och skimrande melankoli närmast bänder han loss tangenterna från pianot i sina ödesmättade ballader.

I alla fall emellanåt. "Never end up" är en sådan barbröstad, blottad och allt annat än beskedlig ballad. Stillsam, ja, men framförallt nervig, skälvande och väldigt vacker.

Vilket även kan sägas om titelspåret "The big wind", centrerad kring en vida omskriven storm som drog in över Irland och förstörde stora delar av Dublin i januari 1839. Den är fylligare orkestrerad och känns mer genomarbetad, bland annat med en snygg kör, men båda har det där omedelbara tilltalet som många låtskrivare kan sträva ett helt liv efter utan att nå.

Fin duett med Sivert Høyem

Tillsammans med norske Sivert Høyem från Madrugada får duetten "Somebody's man" extra syre och skjuter iväg riktigt fint med sin Waterboysfärgade fiol. Däremot har jag lite svårare för den rockigt bredbenta Irlandsflirten i "Paradise". Den känns faktiskt malplacerad på det här albumet som är stabilt och stundtals rätt skönt men utan att lyckas beröra på djupet.

Vid en andra genomlyssning inser jag att i alla fall inledningen av öppningsspåret "All on board" faktiskt bjuder på ett lätt elektroniskt ljudlandskap, vilket i Luke Elliots sammanhang nog kan beskrivas som modernt. Det fungerar sådär. Som tur är låter han snart pianot stå i centrum igen, i "Everybody's waiting on you" dessutom med ett blåtonat blås som skulle göra Joe Henry avundsjuk.