Justin Bieber har redan vid 25 års ålder hunnit starta om sin karriär flera gånger. Senast jag såg honom live var i Tele2 Arena i Stockholm. Då var han påfallande oengagerad och slarvig. Eller om det kanske var den rollen han ville spela. Den som nonchalant superstjärna.
Speciellt bra var det hur som helst inte. Purpose-turnén avbröts och senare skulle Bieber skicka ut några nödraketer om att han nog var klar med musiken.
Nu är dock Justin Bieber på en annan plats i livet. 2020 ska bli hans år med en nygjord reklamfilm förklädd till "dokumentär" som visas i tio delar på Youtube, det här albumet och sannolikt också en rejäl världsturné.
Musiken på förra plattan var utåtriktad pop tydligt influerad av EDM-scenen, specialbyggd för att fungera på stora arenor och inte sällan med ganska kaxiga texter. På "Changes" är det snarare som att Justin Bieber sänder stillsamma meddelanden från den trygga bubbla han delar med hustrun Hailey Rhode Bieber. "Det är du och jag mot världen" skulle kunna vara skivans undertitel. Och ja, han kallar henne till och med sin musa. Det är ingen slump att plattan släpps på Alla hjärtans dag.
En förenklad Frank Ocean-kopia
Musikaliskt är dock de stora gesterna borta. I stället återvänder Bieber även här till tryggheten. Det vill säga den elektroniska r&b med hiphop-inslag som han faktiskt började med. Det är förhållandevis minimalistiskt men inte speciellt modernt. Musikaliskt är det snarast en slags förenklad Walmart-kopia på det som Frank Ocean och andra gjorde redan för flera år sedan.
Bieber är ju inte heller någon soulsångare, men det är ändå något i hans flyt och frasering som när han trycks genom lite olika filter får en speciell lyster. Tramsiga singeln "Yummy" sticker ut fast på ett dåligt sätt, annat är betydligt bättre. "Intentions" och "Forever" hänger ihop med sitt krispiga sound och "Come arond me" är en riktigt snygg soulkramare.
Ger en lite bitter eftersmak
Textmässigt ägnar Justin Bieber i princip hela plattan åt att hylla, och längta efter, sin Hailey. Det är befriande att höra hur en av världens popstjärnor inte längre har fullt fokus på sig själv. Men när den ena texten efter den andra säger "kom hit, jag kan inte vänta, visst älskar du mig, det är bara du och jag, jag vill inte låta desperat men ..." så blir Justin Bieber i bästa fall klängig, i sämsta fall kontrollerande. Jag får en liten bitter bismak efter några timmars lyssning.
LÄS MER: Hur kan man inte tycka om Ed Sheeran?
LÄS MER: Justin Biebers Youtube-serie ses av miljoner
Albumet liksom tonar ut mot slutet där titellåten är en akustisk ballad och sedan kommer fåniga men lita söta "E.T.A" där Justin Bieber till ett lakoniskt gitarrkomp undrar om sin älsklings beräknade ankomsttid och så avslutande "At least for know" där scenen sakta släcks ned för den här gången.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.