Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: CRACKERFARM

Recension: John Moreland "LP 5"

John Moreland har gjort ett album som förtjänar all möjlig kärlek, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Stillsam americana

John Moreland

LP 5

(Old omens/Border)

Den särpräglade singer/songwritern John Moreland från Oklahoma är tillbaka. Med nya sånger, nytt album och delvis nytt sound. Alla som har sett Moreland vid något av hans Sverigebesök, antingen 2016 (då som förband till Jason Isbell på bland annat Pustervik) eller kanske på fina festivalen Sthlm Americana 2018, vet hur det låter.

John Moreland sjunger ju sina avskalade sånger med en alldeles särskild, brännande eftertänksamhet som stundtals gränsar till John Prines nerviga uppriktighet och Bruce Springsteens mänskliga värme, men allt som oftast bara låter som John Moreland själv.

Så det nya soundet då? Jodå, det finns där, men det hoppar inte fram och sparkar dig i ansiktet direkt. John Moreland och hans producent Matt Pence (som jobbat med Nikki Lane, Midlake, Jason Isbell, John Grant, American Music Club, m.fl.) arbetar med små, små medel och försiktiga perspektivförskjutningar. De vrider och vänder på sångerna, lägger in ett piano här, lite (väldigt lite) elektronika där och plötsligt har de ändå tagit ett par myrsteg från Morelands tidigare helt gitarrbaserade musik till något annat. Något mer varierat. Något större.

Det låter nästan som Bryan Devendorf spelar trummor eller som om någon av bröderna Dessner programmerat musiken

Det är inte element som jag direkt har saknat och efterlyst på Morelands tidigare album, inte alls faktiskt, men nu när de erbjuds så tar jag tacksamt emot dem. För visst växer musiken. Sångerna på LP 5 (ja, det är hans femte album) tar sig hela vägen från det väldigt stillsamma, välformulerade och reflekterande till, tja ... det stillsamma, välformulerade och fundersamma.

Myrsteg, som sagt. Men i en vacker, nostalgisk och påfallande Springsteensk ballad som "When my fever breaks" gör de små sakerna (syntslingan, det torra kompet) hela skillnaden.

"Terrestrial" däremot tar längre kliv från det förväntade och bryter tydligare mot John Morelands musikaliska cv. Det låter nästan som Bryan Devendorf spelar trummor eller som om någon av bröderna Dessner programmerat musiken, känslan av The National är i alla fall svår att skaka av sig även om John Moreland inte kan sporta någon baryton á la Matt Berninger direkt.

Det finns fler starka låtar på det här albumet, "East october", "In times between" och avslutande "Let me be understood" för att nämna några, och jag vet redan nu efter ett par genomlyssningar att detta är en platta som bara kommer fortsätta att växa.

John Moreland har gjort ett album som förtjänar all möjlig kärlek.