Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Processed with VSCO with a4 preset Bild: Pressbild Jubel

Recension: Gustaf & Viktor Norén - Hymns to the rising sun

GP:s Johan Lindqvist känner sig osäker på om bröderna Norén fnissat mellan tagningarna eller om den här danska/tyska-schlagern görs på fullt allvar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Gustaf och Viktor Norén

Hymns to the rising sun

(RMV Grammofon)

När bröderna Gustaf och Viktor, efter sina respektive lyckosamma år i Mando Diao respektive Sugarplum Fairy, bestämmer sig för att göra en skiva tillsammans tar musiken en något oväntad riktning: dansk/tysk schlagerpop.

Med den färdiga skivan i handen är det helt begripligt att duon stortrivdes hos ”Lotta på Liseberg”. Och det skulle förvåna mig mycket om inte produktionen bakom den kommande, i karantän satta Melodifestivalen, har ringt och erbjudit en plats i tävlingen.

Det här är nämligen käck, söt och närmast gullig musik. Björn Olsson, ni vet mannen bakom Håkan Hellströms melodier, producerar. Han är inte bara en melodimästare utan också duktig på att leka med den där sortens musik som vi normalt sett betraktar som en smula töntig. Han gör ”måsrock” och ”skaldjurspop” som är lurigt lättsmält men samtidigt snygg och smart. Hade den här plattan varit en av de där skivorna Björn Olsson då och då smyger ut på Spotify hade detta kunnat kallas ”undulat-schlager” eller ”snäck-pop”.

LÄS MER: Recension: Bon Jovi - 2020

LÄS MER: Recension: Viktor Olsson ”Allt jag ville säga”

Men bröderna Noréns mer allvarsamma approach lämnar lyssnaren lite limbo inför stilövningar som uppenbarligen inte görs med glimten i ögat. Eller? Jag lyssnar på blippiga Modern Talk-slingor och pastellfärgade, tyska harmonier i ”Rise again”. Går vidare till ”Walk with you” som är som en gladlynt dansk eurovisionlåt.

Bitvis låter det som EDM-pop från ett pojkrum i Baltikum och så kommer ”Let me love again” som skulle kunna vara en ledsen Rick Astley-låt. Two roads” känns som en bortvald Roxette-ballad och ”Brother” är så överdrivet sockrig att man baxnar.

Det hyperpekorala skivomslaget dämpar ju inte precis känslan av att det förekommit en del fnissande när sångmickarna varit avstängda.

Jag misstänker att bröderna själva skulle slå undan alla frågor om ironi. Och kanske är det bara jag som är alltför cynisk. Så jag föredrar istället att lyssna med behållning och betraktar det där stinget av osäkerhet kring vad den här musiken egentligen vill som en nödvändig krydda i allt det extremt lättsmälta.

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra skivrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Skivrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.