Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Recension: Frida Hyvönen - Partille arena

Ett piano och en röst är allt som behövs för att sinnena ska flyga högt under arenataket, tycker GP:s recensent Patrik Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Frida Hyvönen

Partille arena, lördag

Bäst: de nya låtarna lovar gott

Sämst: att man inte kan flytta sig när man fått ett huvud ”mitt i bild”

Publik: 50 personer (utsålt)

Efter en sommar med aldrig så fina strömmade spelningar från studior och garderober är det fantastiskt att möta musiken tillsammans, i samma rum som artisten igen.

Frida Hyvönen har jag sett på allt från festival- till teaterscener (Storan 2017!) men aldrig på en arena med plats för 4 500 pers men bara 50 i publiken. En lite märklig känsla ska medges, men när publiken får flytta upp på scen alldeles intill pianot blir det faktiskt intimt med vardagsrumskänsla.

Ett fåtal spelningar i sommar

Hon har gjort en handfull mindre spelningar i sommar, Majas vid havet, Slussen och Alma Löv-museet och testkört nya låtar. Nästa skiva ska vara färdigskriven och är en återgång till engelskan efter den svenska ”Kvinnor och barn” som kom vintern 2016. Hon har alltid fått bra kritik men där och då hände något. Allt kom så mycket närmare, blev så mycket starkare. Men egentligen har närheten funnits där i hennes musik hela tiden, det blev bara så mycket tydligare på svenska.

Frida Hyvönen glider in på scen i bländade vitt och slår sig ned vid det lilla skolpianot, inrullat från kulturskolan tvärs över gatan. Med sitt känsliga pianospel och sin omisskännliga röst, stark och sårbar på samma gång och så full av känslor som om hon emellanåt bär alla världens sorger på sina axlar, kryper Frida Hyvönens sånger verkligen under skinnet under den första av fyra Partillekonserter.

Stora känslor och kärv humor

De långa pianofingrarna rör sig som av sig själv över tangenterna och melodierna slingrar sig likt vårbäckar när de hoppar över en eller annan sten på otippade vägar. Texterna är berättelser som tar sin början i en aldrig så liten detalj men växer sig allt större tills de omfattar hela livet. Som avslutande och majestätiska ”Fredag morgon” hennes ”längsta låt genom tiderna, om hennes sämsta förhållande genom tiderna”.

De stora känslorna varvas med hennes kärva humor, lika lakonisk som i någon Kaurismäki-film. Hon sjunger en trudelutt om att inte föra glaset till sin mun om inte rumpan har kontakt med en stol, en annan om att hon inga skivor har att sälja och bjuder in publiken att sitta på mattan ”vid pianodivans fötter”.

Som tidigare i sommar bjuder hon till största delen på nytt material, och tackar för vårt tålamod. Men när det är så bra och lovar så gott inför nästa skiva gör det absolut ingenting.