Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ehrling från Stockholm fick publiken att dansa framför den lilla scenen. Bild: Evelina Andersson Ericsdotter

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: Ehrling, Summerburst

Att som Ehrling få millennials att tumla runt och veva i takt redan klockan 18 är en bedrift.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dansmusik

Ehrling

Summerburst, lördag

Bäst: Glädjeyran när första saxtuten i ”Sthlm Sunset” ljöd.

Sämst: Ehrlings scenoutfit.

Publiken: Glädjeyrande saxofondedikerade Ehrlingfantaster.

Stockholmsättlingen Ehrling spelar tidigt på Summerbursts lite mindre Garden Stage. Han har en smått annorlunda utgångspunkt i sina houseproduktioner. Stommen i dem består av ett stramt koncept inom vilket han alltid utgår ifrån, utan något endaste undantag. För er som inte är bekanta med denne musikexport kan ett ord sammanfatta det - saxofon.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Settet inleds med senaste pianohousesingeln ”Ona ona”. Ehrlings anspråkslösa klädsel ackompanjerar vad som verkar vara en otroligt ödmjuk kille med onormalt mycket koll på ljudläget. En verklig överraskning väntar när han börjar dribbla med Earth Wind and Fires ”September”.

Ett av de svåraste ljudrummen för en dj är det halvstora klubbrummet. Mellanrummet. Att spela halvkompakt och blanda analoga ljudbilder med kontemporära mer digitala stora och studsiga ljud är en svår konst. Jag lyssnar fascinerat på en klubbig dj som kastar ut stora ljud och vevar in dem i tighta vokaler och såklart saxofonläten. Ehrling överraskar stort med sin skickliga hantering av ljuden. Alla disco-dj:s vet vilket helvete det är att hålla det fräscht, levande och ändå klara 700 personers gränsen.

På många sätt är Ehrlings särdrag ett välkommet inslag. Mångfald förnöjer.

Ehrling beskriver sin musik som tropical house men den första halvtimmen vill jag spåra till en kosmopolitisk housetradition. Tralligheten är utbytt mot ett urbant djup. Han traderar Oliver Cheatham, Joey Negro, Moloko och gör en slags uppdaskad rumsren stilfull house. Mycket imponerande för en så ung dj.

På många sätt är Ehrlings särdrag ett välkommet inslag. Mångfald förnöjer. Saxofonen som till en början känns lite barnslig väger vid en viss punkt över och förvandlas till fördjupning och blir en tillgång. Ehrling har publiken med sig.

De sista tio minuterna strösslas det med nyrenoverade disco empowerment låtar.

”Sthlm Sunset” möts av ljubel och händer i luften. Fanskaran älskar saxofon. Uppbyggnaderna kring melodierna är välorganiserade på gränsen till hygieniska. Andra halvan av settet är något stökigare och skvallrar om en rad konflikter där framtiden får avgöra hur de längre setten kommer bli och på vilka arenor vi kommer få se Ehrling.

De sista tio minuterna strösslas det med nyrenoverade disco empowerment låtar. Många av budskapen i discohousen från mitten av 80-talet har ett lätt feministiskt budskap. Det är snyggt att få millennials att tumla runt och veva i takt till det klockan 18 och att inte satsa mot mellangärdet. En bedrift.