Albin Lee Meldau har rösten. Den kan ingen ta ifrån honom. En personlig, djup och mörk stämma som kan skjuta plötsliga, skarpa blixtar som det inte går att värja sig emot.
Har man en gång upplevt Albin Lee Meldau gå full Screamin' Jay Hawkins i Louise Hoffstens “Spela min favoritvals” vet man vad göteborgaren kan prestera. Då vill man såklart uppleva det igen. Och igen. Och säkert ännu en gång.
Redan på debut-ep:n “Lovers“ 2016 fick ju hela världen se vad Majornakillen tidigare bara hade visat upp på gator och torg i Linnéstan, och hans debutspelning på den stora festivalen SXSW i Austin 2017 är fortfarande en sådan där spelning jag bär med mig och tänker på i bland.
LÄS MER:Albin Lee Meldau imponerar stort på debuten
Därför känns det lite frustrerande när Albin Lee Meldaus mäktiga lågtryck uteblir, när ovädret liksom bara drar förbi i periferin. Det är som ett kraftfullt spänningsfält borta vid horisonten. Ett efterskalv. Ett återhållet raseri.
De ofta stillsamma låtarna är snygga, visst, men de griper inte riktigt tag.
I stället för explosioner, stormar och maximal urladdning får vi ... svensk progg. Vi får knark och sprit, ånger, självrannsakan och lite politik. Det är inte dåligt, rösten finns ju ändå där någonstans, men det är inte heller vad man hade hoppats på eller förväntat sig.
Med tanke på att Albin Lee Meldau är personligare och mer öppen än någonsin, hans missbruk löper som en röd tråd genom albumet, känns det lite snopet. De ofta stillsamma låtarna är snygga, visst, men de griper inte riktigt tag. Skakar inte om. Det är som att han sjunger om någon annan, som att sångerna inte riktigt angår honom
Att lyssna på Albin Lee Meldaus svenska debutalbum blir därför lite som att titta på en föråkare i slalom. Visst imponerar han med tyngd och precision, men det saknas nerv. Det känns lite lojt. Som att han mycket hellre hade tävlat på allvar. Ute i den stora världen.
LÄS MER:Recension: Albin Lee Meldau - Trädgårn
Och just nu skulle Albin Lee Meldau ha varit i London för att tillsammans med Eg White (Adele, Dua Lipa, Florence Welch, Sam Smith, mfl.) skriva färdigt ett kommande, engelskspråkigt album. Det arbetet är tills vidare framskjutet, men lär förhoppningsvis komma loss nästa år.
Den som väntar på nåt gott.
