Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Rebellen som kom in från kylan

Henrik Berggren har på några veckor gått från att vara en flyktig skugga i ögonvrån på någon av stadens gator till att bli överallt närvarande. Plötsligt finns han i alla kanaler, på alla tidningssidor och det är långa intervjuer om sorg, isolering och sjukdom. Alla vill veta hur Henrik Berggren mår - egentligen. Som läsare känner jag mig till slut lite obekväm, som att jag våldgästat Henrik, samtidigt som jag paradoxalt nog också upplever mig en smula trängd.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skiva

Rock
Henrik Berggren
Wolf's heart
(Woah dad)

Inte minst för att så påfallande lite handlar om musiken. Vilket är märkligt med tanke på att alla svaren finns där, i låtarna. De är elva stycken till antalet, klockar in på sammanlagt 45 minuter men har tagit åratal att få färdiga. Givetvis för att Henrik Berggren inte varit frisk, men säkert också för att det rimligen krävts ett idogt arbete att hantera livet, texterna och musiken efter Broder Daniel.

LÄS MER: "Det går att tycka om mig, det är inte svårt alls"

Många andra artister hade valt att försöka hitta ett helt nytt uttryck, ett annat sätt att presentera sig själv. Men Henrik Berggren ser ut som att han klev ner från scenen i Slottsskogen den där märkliga augustinatten och sedan bara fortsatt vandra till dess att han kom fram till de här låtarna. BD-loggan sitter kvar på jeansjackan, det glittrar runt ögonen.

Vrider och vänder på rockstjärnemyten

Det börjar med call and response-sång och ett energiskt driv i Hold on to your dreams. Det låter mycket Broder Daniel. Förstås. Men inte lika bombastiskt, utan sprödare, skörare. Wild child är skönt syntig och har nästan lite schlagerkänsla. Texten vrider och vänder på rockstjärnemyten, "Sometimes I think I'm just a big mistake. And now I'm worse off than what I tried to escape", sjunger Berggren och ju längre in i skivan vi kommer desto tydligare blir det att musiken har fördjupats, förändrats, förädlats. 

Run, Andy, run handlar förstås om Anders Göthberg och det gör ont att lyssna men åh vilken fin flickpoplåt, som kidnappad från ett färgglatt, tidigt 60-tal, det är. Thirst for life och Come mommy take my hand är svettig 70-talsrock och I need protection låter som något han har smyglyssnat på genom dörren till Soundtrack of Our Lives studio.

För dem som stod vid sidan av

För rebellen är tiden den främsta fienden. Stagnation är en omöjlig tanke, upproret får inte mattas. Då urholkas rebellens uppgift och vad återstår då? Broder Daniel handlade om att skrika sig till en vackrare och sannare värld, som alternativ till liven som levdes i kontorshusen och villakvarteren. Ett alternativt sammanhang för dem som stod vid sidan av.

Henrik Berggrens perspektiv har inte ändrats men den tidigare hårt knutna handen har öppnats. Berggren har lagt ned vapnen och vill in i värmen, in i gemenskapen. Det fascinerade föraktet i BD:s största anthems har bytts mot en vilja att tillhöra, att bli accepterad och till och med älskad. Så har det förstås egentligen varit hela tiden, men nu finns inte längre tid att fäktas.

Musik som manar till försoning

Så har också musiken blivit mjukare. Kanske till och med medelålders i betydelsen mitt i livet och med insikten om att det är andra halvlek nu. Då finns det bara tid för oss. Och för sanningar. Musik som manar till försoning, inte uppror.