Först reflekterar jag inte nämnvärt över saken. Men, den medföljande så kallade biografin, promotiontexten som ska sälja in Rebecca & Fionas nya, andra skiva, är alldeles påfallande riktningslös.
”Duon har turnerat en massa sedan sist, utvecklats som producenter, vill göra musik som reflekterar dem själva och som inspirerar andra att också göra coola grejer, bla bla …”
Vad själva grejen är framgår inte alls. Essensen. Vadan och varthän. Men jag anar snart utmaningen för den som skrivit texten.
Beauty is pain är ett på alla sätt habilt album. Riktigt bra till och med. Snyggt. Fullspäckat med halvsnabba dängor vältajmat anpassade för både radio, spellistor och dansgolv. Låtar som lyckas såväl att svänga italo-klämkäckt med en glittrig glimt i ögonvrån som att spela på mer eftertänksamt melankoliska nervsträngar.
Musik svår att racka ner på om man skulle vara på det humöret. Men ärligt talat också svår att bli särskilt entusiastisk över.
För det som följer på deras sprudlande och idérika men småspretiga debut I love you man är alltså en klart mer sammanhållen, genomtänkt och tillrättalagd uppföljare.
Tråkigare tänker du? Jo, lite. Men också gedignare. En rad låtar som inte gapar efter uppmärksamhet växer på mig efter hand. All eyes mot slutet är en riktigt fin housepophymn. Den syntiga Clara en smäktande pärla med skönt stumma åttiotalstrummor. Den varmt bubblande Machine som elegant vecklar ut sin potential. Avslutande Heavy en enkel men effektiv arenafyllare.
Lägg till singelhitsen Candy love och Holler och du har ett riktigt bra album. Verkligen. Fast lite tamt. Och snällt. Vilka är Rebecca & Fiona egentligen? Det kändes tydligare på debuten. Nu förblir jag undrande just över vad grejen är. Och sitter själv och skriver en lika famlande text som nämnda säljbrev.
För att få lite lagom distans lyssnar jag på duons just lanserade podcast Holler Radio, där de högst opretentiöst lirar sina favoritlåtar för stunden. Nytt och exklusivt med närstående artister som John Martin, Nause och Carli varvas med Sbtrkts och Little Dragons gemensamma hit Wildfire och en egen edit av tunga proghouse-hitten Zodiac med Arston.
Det är busigt och ruffigt och fartfyllt och kul. Den riktigt stora knäcken är när de släpper loss den rave- glada aussie-duon The Loops of Furys remix av Rebecca & Fiona kommande singel Letters – en mix som verkligen förlöser det ohämmat ösiga som mest bubblar under ytan på originalet.
Beauty is pain är långt ifrån något misslyckande, kanske kommer den till och med att hålla bättre än debuten. Men var det verkligen en snyggare, tajtare, slickare upprepning som världen behövde? Eller Rebecca & Fiona verkligen ville göra? Podcasten skvallrar om något annat.
