Ja, kanske var det oundvikligt? Slutet. Sommarens ep och turné med Robyn var tänkt som ett roligt sidosteg innan Röyksopp skulle ägna vinterhalvåret åt sitt viktigare egna album. Nu blev Robyngrejen något mycket större än så. En peak kanske, som de kände inte gick att upprepa?
Så när skivan nu kommer, med beskedet att det blir duons sista album, är det med känslan av en ödesmättad epilog. Vilket förstås alls inte behöver vara något negativt musikaliskt. Tvärtom visar de på just albumformatets möjligheter att inte enbart förlita sig på hittiga singlar, feta remixar och kreddiga samarbeten.
Skivans tolv spår och sextio minuter har tydliga hållpunkter i några låtar med extra sting, som en ny mer fokuserad variant av Monument med Robyn, två drivna spår med Susanne Sundfør och så den fina I had this thing med känslig sång av Jamie McDermott.
Men som helhet präglas The inevitable end snarare av de många mellanspåren, som inte alls är mellanspår att hoppa över utan spår som ger rymd, behövlig utandning, inramning och fördjupning. Som den två minuter korta Rong med Robyn, kanske ett överblivit fragment från ep:n. Eller den lågmält mäktiga Coup de grace, och den försynt växande Here she comes again.
Ett typiskt bra album alltså, tyvärr det sista från just Röyksopp.
