Räfven | Trädgår’n

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ja, någonstans där kanske man hade kunnat hitta något som närmar sig skivsläppande åttamannacirkusen Räfven. Åtta man som i åtta år flaxat och krupit runt, strax under den allmänna radarn. På gator och torg, på fester och på turnéer i Japan, England och varthän den obändiga, smittande hattklädda energin bär dem.

Just denna kväll är tillägnad bandets fjärde skiva, Svensk Kultur, och det handlar följaktligen om releasekalas. Och betoningen här ligger stenhårt, trots ny skiva och allt sånt, på ordet kalas. För Räfven bjuder på en sjuhelsikes fest. Allt från det specialinbjudna förbandet The Great Malarkey, via Linda Thomsen och Cajsa Godées stramt koreograferade dans, gästartister och trumsolon till hårresande luftakrobatik med Marta Chavez.

ANNONS

Musikaliskt är festen baserad på en osande gryta som tillagats runtom i Balkan, men här och vara smyger det sig in en vals, svenska folkmusiktoner och ren Poguespunkenergi. Och att det svajar till här och där mitt i instrumentalfiestan gör såklart nästan ingenting. Det är inget som märks särskilt mycket i blåsorkanerna och dragspelseuforin.

Publiken är dessutom förbehållslöst förälskad och när bandet drar upp riktlinjerna för hur de ska bete sig lyder de minsta vink. Det kokar, bubblar och svettas. Det hoppas, skuttas, dansas och gapas med.

En helkväll med Räfven på stereon hemma i vardagsrummet skulle antagligen bli lite enahanda, och visst kan bristen på variation ligga bandet en smula i fatet, rent skivförsäljningsmässigt. För det är ju live, på en scen, på en gatstump nära dig som Räfven gör sig bäst. För ärligt talat, handen på hjärtat – den person som kan motstå åtta halvnakna sprattelgubbar som studsar upp och ner och sprider såhär mycket fart, glädje och kärlek – den personen är död inombords.

FREDRIK VAN DER LEE

ANNONS