Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Queens of the Stone Age | Flamingo, torsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Stoner

Stoner

Queens of the Stone Age

Flamingo, torsdag

Om man har spelat rock i 30 år så drömmer man om att få lira i ett band som Queens of the Stone Age. Eller Foo Fighters. Band där allt sitter så satans stenhårt, där allt bara flyter fram som en organism som gått på teambuilding.

Den första halvtimmen av QOTSA:s avslutning av första Way Out West-kvällen går därför åt till att bara njuta av perfektionen i allt Josh Homme och gänget tar sig för.

Mars Volta-trummisen Jon Theodore brinner, riffen sitter klappklappklapp och bandet rör sig mellan allt från disco i If I had a tail till psykedelisk Kinks-metal i Monsters in the parasol. Man blir... ja, imponerad.

Det kan man å andra sidan bli av att stirra på Stena-båt som lägger ut också, men till slut tröttnar du. Vill känna något också. I magen, hjärtat eller fötterna. Inte bara i skallen.

Och till skillnad från polarna i Foo Fighters så har Josh Hommes kompani mer kunskap om ljud och instrument än riktiga popdängor. Mer Rush än Rolling Stones, om ni fattar.

Ett par hits finns det såklart, annars hade QOTSA aldrig headlinat en stor festival, och de dängorna är fina. No one knows struttar igång tidigt, I sat by the ocean har en hook som heter duga och drivet i The lost art of keeping a secret och Go with the flow är fenomenalt bra.

Snyggt, skickligt men lite långtråkigt.

Publik: Näst störst efter The National.

Bäst: Dom lirar som kungar.

Sämst: Josh Hommes röst blir som en surrande geting efter ett tag.