Publiken möts i förlösande gemenskap

"Innan extranumrena är vi så uppe i varv att jag tror balkongen ska rasa av stampandet" skriver GP:s recensent Sofia Andersson om Future Islands spelning på Pustervik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vi är svältfödda på bra popklubbar. I kväll möts publiken i en förlösande gemenskap. Äntligen blir Göteborg den lekfulla popstad som den är menad att vara. När Baltimoretrion Future Islands ställer sig på scen, under den första av två utsålda kvällar, är det precis vad vi behöver.

Redan i Ran, från senaste och femte plattan The Far Field, får vi smakprov på vad som snart ska explodera. Samuel Herrings uppenbarelse stavas karisma. Han tar begreppet ”fuldans” till nya höjder. Ramen för hur en sångare kan bete sig på scen sprängs.

Long flight gör mig mållös. Herring growlar, slår sig på bröstet, försöker svälja sin hand och jag vet inte vad. Han är Ruben Östlunds The Square-apman på speed. Det är till hälften obehagligt, hälften fascinerande. När han är just där, i balans mellan vansinne och vett, är det så jävla bra, att jag faktiskt måste svära. I de stunderna lyser alla fyrar.

ANNONS

”Det här låten handlar om att släppa fördomar” säger han och hälsar ”fuck off” till Sweden Democrats. Varje låt är en berättelse. Herring rör sig fritt mellan känslolägen. Han attackerar i Cave, blir sårbar i Through the roses. Det är lekfullt men kontrollerat. Närvaron blåser liv i texterna, som blir tydligare live än på skiva. Tongångarna låter både The Cure och New Order.

Lokalen känns liten. Jag vill putta upp Future Islands på Sveriges största scen och se folket förenas i denna moderna popextas. Förhoppningsvis lyckas frontfiguren behålla sin genuinitet tills att bandet når dit. Med ett så originellt scenuttryck, finns väl annars risken att bli en pastisch på sig själv.

Det blir ibland enformigt. De hade tjänat på att stryka några nummer alternativt bryta av det höga tempot med någonting stillsamt, så som i avslutande Little dreamer. Den går rakt in.

Inch of Dust värmer upp inför Seasons, låten som ledde till bandets genombrott efter att den luftats i Lettermans Late Show. Det numera klassiska klippet omvandlar vilken dålig dag som helst till en bra dag. ”Den här låten handlar om personen ni har väntat på” säger Herring. Par börjar hångla och tar slut på det sista syret i lokalen. Innan extranumrena är vi så uppe i varv att jag tror balkongen ska rasa av stampandet. Kvällens konsert är det mest intressanta jag sett på länge.

ANNONS
ANNONS