Diarabi, som inleder och avslutar Goats första skiva World music, är en låt av den västafrikanska musikern Boubacar Traoré som det hemlighetsfulla, göteborgsbaserade bandet gör till sin egen.
Samma låt spökar även på Goats tredje studioalbum, på avslutande Ubuntu, där inspelade röster om den humanistiska filosofin med samma namn vävs samman med en smygande syntmelodi och, på slutet, ett melodifragment från Diarabi.
Ett annat afrikanskt spår på Requiem är att Goats två sångerskor i början av skivan sjunger en bit av Djorolen, av Oumou Sangaré, sångerska från Mali, även den dyker upp på Ubuntu. Musik från Sahel är alltid värd att uppmärksamma, men varför babblar jag? Varför är det så viktigt?
Jo, det är den här typen av detaljer, nedslag i olika traditioner, som gör Goat till ett exceptionellt fenomen, som skiljer ut dem från andra, liknande band som hämtar näring i psykedelia, pop och rock från i huvudsak 60- och 70-talen.
På Requiem har de dessutom gjort två av sina allra mest medryckande poplåtar - Try my robe och Union of sun and moon - den sistnämnda med flöjter som drivande instrument. Inget ont om Hoola Bandoola Bands Victor Jara, men Goats flöjtlåtar är bättre. Mycket bättre.
Goat har sagt att Requiem är deras folkplatta och det är fler akustiska instrument och längre låtar än tidigare. Skivan känns avslappnad. Musiken hittar sig själv, sången, rytmerna, den pulserande basen; låtarna flyter fram med positiv, omfamnande energi. I en intervju jag gjorde med en av medlemmarna i samband med förra plattan sa hen att världen är bättre och mer sann om man ser alla mänskliga kulturer som en och samma kultur.
Och det känns så, i Goats musik, allt hänger ihop i en global-lokal myrstack. Det enda inslaget av exotism i negativ mening är samplingen av en muezzin i början av Psychedelic lover. De borde byggt upp låten med fler muslimska trådar, inte enbart använt böneutroparen som eggande ljudkuliss.
Mer lyckat när Maher Cissoko spelar den afrikanska harpan kora på Goodbye, eller rytmorgien på Temple rhythms som i och för sig mer än någonting annat får mig att tänka på biodynamisk progg på samma sätt som Goatband utmynnar i ett malande groove som påminner om Träd, Gräs och Stenars föregångare Pärson Sound. Jag har redan nämnt poplåtarna, singlarna. Det finns mer av samma vara. I sing in silence och Trouble in the streets gör mig löjligt glad.
Liksom den Mamas & the Papas-liknande folkpopen på Alarms, som efter ett tag ringlar iväg i ett gäckande, kort, gitarrsolo.
