Det har gått två år sedan Parham debuterade med den enastående Pojk. Ett album som lyfte blicken från den så kallade förortsrappens vi-narrativ och zoomade in på personliga berättelser om kärlek, svek, nostalgi och kamp mot alla odds.
På Hemma här har pojken blivit en man.
Parham har mognat från den simpla boom-bap som låg till grund för föregångaren och rört sig ännu längre in på det melodiösa spåret som han plockade upp på Lova mig själv. Det är modernt, melodiöst och melankoliskt.
Hemma här börjar med en smärtsam uppgörelse med en frånvarande far. Ett vuxet och modigt grepp i en genre som, i alla fall i Sverige, gör stor sak av att hylla kämpande föräldrar. Men detta är en av Parhams största styrkor som artist. Han gör det inte enkelt för sig.
I varje låt, med varje koncept, försöker han hitta infallsvinklar och teman som trotsar genrens förväntningar. Att han är en en expert på catchiga hooks och melodier gör inte saken sämre.
Det sägs att det andra albumet är "det svåra" men på 10 spår och dryga 37 minuter bevisar Parham att han inte var någon dagslända. Han visar att han hör hemma här, i den svenska hiphopens absoluta toppskick och att hans berättande bara kan förbättras och nå ännu längre.
