Efterhand som den här konserten framskrider, genom de 20 pianoetyderna komponerade 1992-2012, blir jag alltmer förvånad. Jag var nog inställd på en viss långtråkighet. Stora delar av Philip Glass minimalistiska kompositionsmetoder skulle kunna vara hämtade ur Carl Czernys etydsamlingar från början av 1800-talet; brutna treklanger, Albertibasar och rena skalövningar, upprepade om och om igen, med små förskjutningar och överlagringar.
I sina bästa stunder har det en hypnotisk effekt. Men det finns också ett drag av musiktapet, som om Glass bestämt sig för att massproducera sin stil. Åtskilliga av hans stycken är snarlika varandra.
Men det som utmärker denna konsert är skillnaderna och de individuella variationer som uppstår. Det har sin betydelse att det är tre pianister som avlöser varandra, dels Philip Glass själv, dels Maki Namekawa och Víkingur Ólafsson som båda rent speltekniskt är vida överlägsna Glass pianospel. Man hör hur olika man kan närma sig det här materialet och hur betydelsefullt det är med skiftningar i klangarbetet. Det enskilda ögonblicket hamnar i fokus.
Den unge islänningen Víkingur Ólafsson imponerar stort i sina gestaltningar som lyfter fram musikens retoriska kvaliteter, likheterna i formuppbyggnad och uttryck med vissa passager hos Beethoven och Chopin. Egentligen borde det inte vara så förvånande, Philip Glass är i vissa avseenden en traditionalist och etyderna är ett utmärkt exempel på hur han som tonsättare, efter de tidiga verkens mer experimentella karaktär, har återvänt till en mer konventionell tonalitet.
Också Maki Namekawa har en fantastisk kontroll i sina tolkningar, som på ett fascinerande vis förstärker det mekaniska och självgående, energierna som stegras och intensifieras.
Men det som i slutändan stannar kvar är den improvisatoriska känslan i Philip Glass eget pianospel. Stundtals är det som om han uppfann musiken samtidigt som han framförde den. Det som är löst i kanterna får melodierna att lysa desto tydligare och flera gånger kommer jag att tänka på Schubert. Alldeles säkert har Schuberts speciella förhållande till brytningar mellan dur- och mollklanger påverkat Glass komponerande. Men att en sådan skönhet skulle uppstå i ett Philip Glass-program, och åtskilliga gånger dessutom, det hade jag inte väntat mig.