Peter Carlsson & blå grodorna.
Peter Carlsson & blå grodorna.

Peter Carlsson & blå grodorna | Lorensbergsteatern

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Omtumlad cyklar jag ut på Avenyn och funderar på en ingång till att sammanfatta vad jag just har upplevt. Det är inte helt lätt. Sångaren, gitarristen och berättaren Peter Carlsson är något alldeles speciellt.

Tillsammans med fyra skickliga musiker bjuder han på en drygt två timmar lång scenshow som pendlar fram och tillbaka i både tid och stil; sanslöst roliga anekdoter stöts mot livsfilosofiska betraktelser mellan låtar på svenska och engelska, i ena stunden i fäbodton, i nästa madrigalsång eller visa, jazz, blues och funk. Och så en hel massa galna upptåg som spel med väska och avloppsrör.

I samma linje går inramningen. Ett sextonårsjubileum lyder rubriken för föreställningen – även om det sedan turnén startade nu har hunnit gå sjutton år sedan Blå grodorna föddes – och mot den bakgrunden plockar Peter Carlsson upp låtar gruppen har gjort genom åren.

ANNONS

Inte minst blickar han tillbaka på ett svunnet Sverige med nostalgimarkörer som väcker igenkänningens glädje hos den till stora delen grånade publiken. Även för mig som inte har några starka bilder av ABC-hjälmar eller elastan håller det utmärkt eftersom han målar upp sina barndomsminnen så väl. Publiken tjuter av skratt när han återger sin första stora spelning i Stockholm tillsammans med de tatuerade, eller illustrerade som han säger, kåkfararna i bandet Jailbird singers. Säkert är historien kryddad en hel del, men den är riktigt bra. Och dalmasen Peter Carlsson är en strålande berättare, full av infall och fullkomligt avslappnad på scen.

Fullt lika förtjust är jag inte i hans sång när den drar för mycket åt det teatrala, men den har samtidigt en lätt raspighet som lämpar sig ypperligt för blues. Han har också ett gott bett i sin akustiska gitarr som ylar elektriskt när han skruvar till förstärkaren.

Även medspelarna måste nämnas, basisten Staffan Wiklander som gör en uppsluppen imitation av Simon Brehm i Hylands hörna, saxofonisten Per Grebacken som bjuder på flöjtfrenesi, pianisten Kristin Stenerhag som också sjunger ljuvt och trummisen Kjell Gustavsson som trummar sig fram över både golv och ben.

ANNONS