Peter Morén är en av de mest sympatiska artister jag har intervjuat. Hans soloskivor är rejält charmiga och tillsammans med bandkollegorna Björn Yttling och John Eriksson har Morén en av de senaste 15 årens största svenska hit i Young folks (samplad av Kanye West, tokhyllad av NME och Pitchfork).
Så varför har jag så svårt att falla för Peter Bjorn and John? Det låter ju så begåvat, snyggt och pophistoriskt rätt.
Nya albumet Darker days är i alla fall en slags temaplatta, i brist på bättre ord, där de tre bandmedlemmarna på varsitt håll och utifrån egna funderingar skrivit låtar som på olika sätt förhåller sig till mörkret.
Det låter såklart spännande, som grepp betraktat, men när melodikänslan är så fint utmejslad och så på tårna som hos framförallt Peter Morén spelar det liksom ingen roll om texterna berör relationer som gått i kvav, skuggor i det egna psyket eller vårt förödande nattsvarta världsläge, det blir liksom bekymmerslösa popsånger av alltihop ändå.
En låt som Every other night eller Living a dream får mig inte så mycket på svarta tankar eller att misströsta över mänskligheten som att vilja klappa takten och svänga med huvudet. Vilket såklart inte är det sämsta.
