Liksom Claude Debussy och Benjamin Britten var Gösta Nystroem havets kompositör. Det impressionistiska ljus som strömmar genom hans musik var den bohuslänska versionen av det franska tonspråk som Nystroem mötte under åren i Paris på 1920-talet.
Det hörs i verk som Sinfonia del mare och Sånger vid havet, men gäller i lika hög grad den sena operaskapelsen Herr Arnes penningar, efter Selma Lagerlöfs spökhistoria. Den gjordes först som radioopera 1959 och skrevs om något när den sattes upp på scenen första gången 1961, på Stora teatern i Göteborg. Därefter har operan getts i ytterligare en uppsättning, i samma teaterhus 1975. Men annars är detta en musik som i princip är okänd för den stora publiken.
Borde framföras oftare
Så Göteborgsoperan gör verkligen en välgärning när man nu framför verket i en konsertant version, ledd av den utomordentlige dirigenten Patrik Ringborg. Naturligtvis borde Nystroems musik överlag framföras oftare, inte minst av orkestrarna i Göteborg.
Det finns platsspecifika dimensioner som det gäller att förvalta, och musiken berättar på ett intressant sätt om det västsvenska landskapet. Handlingen i Herr Arnes penningar utspelas på och kring Marstrand i slutet av 1500-talet. Musiken förbinder platsen med det omgivande havet, med ismassor, stormar och förlista skepp.
Frihet och hot
Man slås av känsligheten i Nystroems orkesterkolorit, och det originella sättet att använda sig av kören som färgläggare och stämningshöjare. Lyssnaren hamnar just i mitten av landskapet, med den öppna horisonten och den stora himmel som innebär både frihet och hot. Det finns en mjukhet i tonspråket, men också en expansiv fränhet, och Patrik Ringborg lyfter fint fram denna motsägelsefullhet i uttrycket.
Själva berättelsen är mer märklig än gripande, men musiken åstadkommer avgörande förvandlingar av materialet, inte minst i skildringarna av de både fostersystrarna som här tolkas på ett förnämligt sätt av Julia Sporsén och Ida Falk Winland.
Sporséns Elsalill har ett existentiellt djup som är lika delar klangskarpt och ögonblickskänsligt, och Ida Falk Winland fångar på ett precist vis de höga frekvenserna i spökscenen där hon framträder som en skuggfigur.
Musiken vandrar längs gränsen mellan dröm och verklighet, och klangfärgningarna blir en del av platsens poesi.
Rörelse och rytm
Mats Persson och Tomas Lind gör också fina gestaltningar av rollerna som Sir Archie och Torarin, men i första hand är detta en kollektiv prestation. Det finns rörelse och rytm i förloppen, och tonerna låter sig hela tiden förändras.
Poängen med konsertanta framföranden av det här slaget är just att man får fylla i konturerna själv. Allt sker genom musiken och hur den klingar.
