Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Outlaw vann Pusterviks hjärtan

I januari förra året släppte Sam Outlaw sitt debutalbum Angeleno i Sverige (ett halvår efter den amerikanska releasen). Sedan dess har den sympatiske Los Angeles-bon från Aberdeen i South Dakota gjort fyra Sverigeturnéer med lika många stopp i Göteborg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Sam Outlaw

Pustervik, söndag

Bäst: Keep a close eye on me.

Sämst: Ingen Bougainvillea, I think.:

Publik: Drygt 300.

Första gången var som duo med Molly Jenson, därefter som trio med Molly Parden & flinke gitarristen Danny Garcia, och i somras spelade Sam Outlaw för första gången med fullt band och sju personer på scen. Precis som han gjorde igår.

Sam Outlaw är alltså en Sverigevän av rang, men uppenbarligen är känslorna besvarade då även denna fjärde Göteborgsspelning inom loppet av 18 månader lockar rejält med folk. Vilket inte är så konstigt egentligen. I själ och hjärta är Sam Outlaws musik bredbrättad Gram Parsons-country - det behöver han ingen Stetsonhatt för att understryka - men här finns även drag av tidiga Eagles, Lyle Lovett, Chris Isaaks Baja sessions, Calexicos sköna mariachiflirtar och soft, solmogen Laurel Canyon-rock.

Allt det och lite till ryms i Outlaws eget begrepp SoCal country, alltså country från södra Kalifornien, som trots att det känns lite krystat ändå rätt väl sammanfattar hans tillgängliga, älskvärda sånger. Det är inte svårt att begripa varför Pusterviks stamgäster har tagit Outlaw och hans lena country till sin hjärtan.

Efter två spelningar på skivbutiken Folk å Rock vid Lilla torg i Malmö kommer Sam Outlaw med fullt och delvis nytt band till Pustervik. Han inleder kvällen med Who do you think you are och redan i andra låten, sköna Kind to me, visar sig den nye pedal steel-gitarristen (i gigantisk svart cowboyhatt) vara ett riktigt fynd och lyfter musiken minst ett snäpp mot i somras när jag såg Sam Outlaw göra en småtrött spelning i Falkenberg.

Nu är han rolig i mellansnacken, beskriver Casino ring som en låt för "självupptagna människor som han själv" och presenterar sina bandmedlemmar flera gånger om, där singer/songwritern Molly Jenson nog är den som imponerar mest med sin sångröst, inte minst i otrohetsballaden I'm not jelaous och i de stillsamma, akustiska partierna.

Apropå sångröst kan Sam Outlaw varken gå särskilt djupt eller högt men hans register räcker mer än väl, och tillsammans med Molly Jenson låter det oftast alldeles utmärkt.