Jag bildgooglar Bengt Ossler, Pelles farbror. Han var autodidakt konstnär, född i Malmö 1932, död 1998. Upp på skärmen kommer dramatiska, färgstarka bilder. Ofta med någon slags intensiv rörelse - vågor, stormar, träd som böjs i vindbyarna.
Pelle Ossler, självlärd gitarrist, sedan han först började spela punk som femtonåring, har återkommit till sin farbror Bengt i intervjuer. Pelle drömde om att själv bli konstnär, men det blev musik i stället. Och möbelsnickeri. Så småningom även konst, titta på bilderna på Pelle Osslers Instagram. De går hand i hand med musiken, och nog tycker jag mig se de där plågade stormträden från farbrorns målningar. Nu i stillhet, med kala grenar mot blågrå himlar.
Låtskrivaren, gitarristen och sångaren Pelle Ossler är framme vid sitt sjunde album i eget namn och musiken beskrivs liksom tidigare i skalor av svart och grått. Det pratas i bilder av övergivna industrilokaler, stål och smutsig betong. Ossler själv berättar om en resa till Berlin och miljöer som fortfarande är sargade av kriget. Nämner efterkrigsreportaget Tysk höst av Stig Dagerman, jämför med bilderna från ett Aleppo i ruiner. De mänskliga katastroferna som upprepar sig.
Och när den här plattan skakar igång är det onekligen svårt att se något ljus, känslan är närmast klaustrofobisk, som i de tyngsta scenerna i tyska ubåtsdramat Das Boot. Senare, i introt till Ute på ön, är det ännu hårdare, direkt våldsamt, nästan brutalt. Avslutande visan heter till och med Sommardröm i grått. Och självklart gör det ont när han sjunger om båtflyktingen som inte kan hålla greppet om sitt barns hand.
Ändå vill jag inte acceptera mörkret. Jag har tyckt så mycket om alla Osslers soloplattor och jag uppskattade hur han trots uppenbart motstånd försökte få musiken att gnissla redan i Wilmer X. Jag har hör så mycket mer än svärta. Jag ser färger. Det flödar blossande röd, bittersöt kärlek genom Helsingborg, ett av spåren där Slowgold gästar, och det finns en väldigt typisk, stillsam skånsk humor och medvetna nödrim i Här kommer hen.
Avslutande, redan nämnda Sommardröm i grått, vecklar till sist ut sig till en psalm där Osslers gitarr skaver mot en glimrande fond som färgas juninattsrosa med en känsla av Air/Whiter shade of pale. Och just de minuterna är de vackraste jag hört på en svensk skiva i år.
