Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

One Direction | Millennium Stadium i Cardiff, fredag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Pop

One Direction

Millennium Stadium i Cardiff, fredag

Publik: Trekvartsfullt, kanske 50 000.

Bäst: Story of my life.

Sämst: Kiss you.

Gatorna runt otroligt centrala Millennium Stadium i Cardiff i Wales är avspärrade för alla fordon. I stället driver horder av tjejer, familjer, kvinnor och en och annan snubbe skrålande fram mot den gigantiska arenan. Många är ansiktsmålade med JAGHJÄRTA1D på kinderna, ännu fler har plastblommeband i håret. Samtliga skulle nog påstå att One Direction, som har Europapremiär här i kväll, fortfarande har massorna i sina händer. Samtliga, skulle jag vilja påstå, har fel.

Självklart är det lätt att läsa in saker som egentligen inte finns, men efter dryga 90 minuter tillsammans med den kvartett som nu är 1D så måste jag dessvärre meddela att de inte har så värst mycket kvar att ge. Zayn Malik, som lämnade bandet efter en spelning i Hong Kong i mars saknas inte så mycket fysiskt.

Mentalt är det en helt annan sak. One Direction är skadeskjutet och har varken orken eller viljan att resa sig på nio. Visst kör de alla sina ”MAKE SOME NOISE!” och ”Thanks for coming out Cardiff, you are wonderful!” men den där kemiska formel som klistrar ihop grabbar i pojkband får numera ses som ren alkemi: de agerar inte som en enhet längre. Ta Harry Styles till exempel. Denne underbare Harry som har som specialitet att på samma gång se fullkomligt bortkommen och stencool ut, han är i princip oavbrutet där de andra tre i bandet inte är. Charmerande men väldigt märkligt.

Louis har Black Sabbath-tshirt och gör inte mycket väsen av sig och det är upp till Liam och Niall att hålla fanan högt och elda på publiken. Det vet dom hur man gör och överlag är det faktiskt lite synd att 1D verkar vara på upphällningen när de fyra i bandet numera gör bra ifrån sig som popstjärnor på scen.

Framförallt sjunger de bra, något de visar framförallt i det lugna parti som kommer efter trekvart. Hitsen är såklart många men strölåtarna, de som bara ett äkta fan kan uppskatta, är ännu fler och det är egentligen bara Steal my girl, Story of my life och avslutande Best song ever som verkligen stannar kvar.

Möjligen gör jag många med Ullevi-biljett besvikna nu, men det är inte meningen. Snarare ser jag det som helt givet att ni ska gå. Dels ska man passa på att se sina ungdomsidoler innan man blir vuxen och ångrar att man inte tog chansen, dels kan det mycket väl vara sista gången One Direction kommer till stan.