Toni Holgersson och sonen Dante valde att avsluta sin gemensamma trilogi (Ibland kallar jag det kärlek och Sentimentalsjukhuset) med en samling tonsatta och personliga tolkningar av vispoeten Charlie Engstrands svartsynta sånger. En bra idé. Inledande En skorstensblick är som en modern och soulfylld tagning av Dan Anderssons Heldagskväll i timmerkojan och Vägen till Paris är känslig, elegant elektronika, vilket även stämmer in på stora delar av albumet. Även om jag gärna hade sett att Anna Maria Espinosa fått lite mer utrymme som duettsångerska är det svårt, nej omöjligt, att tröttna på Toni Holgerssons personliga och uppriktiga röst.
Omöjligt tröttna på Toni Holgersson
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
ANNONS
ANNONS