Ojämnt ältande från Conor Oberst

Sjunger om självmordstankar, sömnbrist, sorg, fylla, dålig sex, bakfylleångest.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Nu kanske du tänker att ”nej, inte ännu en deppig kille med gitarr”. Och visst, det här är ingen klang och jubel-föreställning. Det handlar om sjukdom, dödsångest, ensamhet och annat elände.

Men man behöver å andra sidan inte gå längre än till albumets titel för att snubbla på Conor Oberst torra humor. Ruminations är engelska för grubblande eller ältande och det är uppenbarligen just det Oberst ägnat sig åt när han drog sig undan en hel vinter hemma i Omaha. Och så har han skrivit låtar också, bland annat om sina sjukhusvistelser som slutade i att han tvingades låta operera bort en cysta i hjärnan. I Counting sheep går Conor Oberst rakt på sak: ”Life is a gas / What can you do? / Catheter piss / Fed through a tube / Cyst in the brain / Blood on the bamboo”.

ANNONS

Det stannar inte där. Conor Oberst sjunger om självmordstankar, sömnbrist, sorg, fylla, dålig sex, bakfylleångest och inte minst om isolering och alienation. Mannen i de här sångerna befinner sig väldigt långt från den firade rockstjärnan och en gång rentav geniförklarade låtskrivaren. Humorn finns som sagt med på ett hörn, men den är antingen ansträngt klämkäck eller svart som en skogstjärn.

Plattan spelades in under två dygn med en solitär Conor Oberst på gitarr, piano, munspel. Känslan är nästan att han inte vill stanna längre i de här sångerna utan få ned dem på minneskortet så snabbt som möjligt och sedan lämna dem bakom sig. Med en något mer distinkt och ihärdig inställning tror jag att det här hade kunnat bli en sammanhållen, rakt igenom urstark skiva. Inte i samma klass förstås, men i alla fall i samma härad som Neil Youngs mardrömslika Tonight’s the night.

Nu blev det istället en högst ojämn samling låtar med höjdpunkter som vackra Barbary coast (Later), den hudlösa The Rain follows the plow och den (just det) Neil Young-lika lilla novellen Next of kin. Annat känns onödigt hafsigt och ofärdigt.

Titeln antyder ju gud bevars att Conor Oberst är lite trött på sitt eget ältande, alternativt att han kanske inte har haft ork och mod att dyka hela vägen ner i gyttjan. Sista sången på skivan är mycket riktigt en ”ryck upp dig, nu går vill puben och dricker öl till vi storknar-låt”.

ANNONS

Frågan är var Conor Oberst ska ta vägen när han släpat sig upp nästa morgon och petat i sig sina resorb och sin kebabtallrik. Finns det en väg tillbaka till ett vitalt rockband där han kan återupptäcka sin lust att göra organisk, uppfinningsrik och rentav entusiastisk folkrock? Just nu känns det ärligt talat väldigt långt borta.

ANNONS