Niki & the Dove är ett skolexemplar av tiotalets svenska post-Knife-generation. Tänk kombinationen the Knife, lätt stockholmsk hipsterängslighet med Roxette-strössel som grädde på moset.
För att floskla på; här möts mörkt och ljust, indie och kommersialitet, hippieflum och Way out West.
Min respons är lika dualistisk. Hatkärlek. Tänker jag innan jag möter bandet live.
Malin Dahlström, en gång i tiden medlem i den göteborgska ljudkonstnärskonstellationen Midaircondo – nu tillsammans med Gustaf Karlöf på synthar, pukor och sång, och vapendragaren Magnus Boqvist på trummor – får min hatkärlek att övergå i pur förälskelse.
Mina tankar på postironisk hipsterelectronika går snabbt över i en omfamning av ett musikaliskt My Little Pony-landskap. Musik som speglas i pastellfäger, neonfärgade lysmaskringar, kristallkula, rockringar och pom-poms. Fyra, senare fem, eminenta dansare som för begreppet ”frigörande dans” till nya höjder.
Jag är barnsligt förtjust.
Att musiken är bra vet ni redan, det är inte för inte som Niki & the Dove blivit signade på legendariska Sub Pop och att bandet figurerar på såväl internationella hajplistor som topplistor.
Men den rena musikaliska euforin blir en helt annan femma på scen, och i det extatiska publikhavet. Gött mos.
Publik: 380
Bäst: Att musiken i stunden får vilken vit kränkt man som helst att vilja bli queerfeminist. Och få varje queerfeminist att bli den prom queen hen aldrig ville vara.
Sämst: Att Niki & the Dove inte låter lika bra på skiva som i verkligheten. Vad den nu är.
