Bob hund kallas ofta för ett av landets bästa liveband. Det är inte utan anledning. När de spelade på Roskildefestivalen för längesedan hade sångaren Thomas Öberg brutit foten och var jättedeprimerad. Han klädde därför ut sig till Döden från filmen ”Sjunde inseglet”.
LÄS MER:Veckans nya låtar: Laleh, Lana Del Rey, Bruce Springsteen, The Hives och Orup
Men det ryms mer liv än död i Thomas Öberg. Mot slutet, i ”Ett fall och en lösning”, rör han sig som om han just har blivit förlöst och vill utforska vad kroppen är kapabel till. Han kastar sig över sitt signaturobjekt; trafikkonen. Den bär han på huvudet. Trasslar sedan in sig i ett pärlhalsband, snubblar på en filt som är fastknuten i byxlinningen och vänder sig förvirrat om för att titta vad som hände. Likt en påtänd stjärngosse.
Mer ett fenomen än ett band
Det oförutsägbara är vad som gör honom bra. Bob hund har spelat i snart 30 år och gjort det mesta. Popklassiker och stumfilmmusik, reat ut både sina instrument och sig själva. De har blivit ett med publiken och snarare ett fenomen än ett band.
LÄS MER:Recension: Ulf Lundell - Tranorna kommer
”0-100” är titelspåret från deras nionde fullängdare och inleder kvällen. Den följs upp av 25 år gamla ”Mer än så kan ingen bli”. Allsången i raden ”lovar du va rädd står jag på knä” lägger sig över slakthusområdet och jag ryser. ”Nu är det väl revolution på gång?” gör sedan folk vansinniga. ”Vad det är skönt att inte veta sitt eget bästa” skriker människor till den som står närmast.
De äldre låtarna ger mest respons. Fansen har åldrats med Bob hund. De vet när de ska klappa i dubbeltakt och vilken låt som är nästa efter bara första ackordet. Samlingen känns många gånger som ett slutet sällskap.
Långt men ändå för kort
Bob hund har spelat mycket. De har säkert rutiner för att göra det lätt för sig, men det märks inte. Spelningarna känns aldrig slentrianmässiga. Inte heller den i kväll. Wine mechanics nya och intima utomhusscen bidrar till det.
LÄS MER:Recension: The National "I am easy to find"
Men visst, vissa låtar framförs med större koncentration än andra. Thomas Öberg tar varsamt hand om nya ”Vi är såå lyckliga som bara olyckliga människor kan bli” som, enligt honom själv, tog 27 år att skriva.
När andra band bleknar med tiden, växer Bob hund. Melodierna är ibland svårtuggade och rent av konstiga men efter några år sitter de och texten går att applicera på nya situationer. ”Blommor på brinnande fartyg” är ett sådant exempel. I kväll tar den fart och är bättre än någonsin. Är lång men ändå för kort. Som konserten i stort.
