I natt gästades Göteborg av millennierapparen och sångaren Jireel från Stockholmsförorten Rågsved. Trots sin ringa ålder, han fyller 19 i år, har han hunnit göra samarbeten med stora svenska artister som Stor, Oskar Linnros och Dani M för att nämna några. Jireel har varit Stockholmsklickens gullegris med sitt framgångsrika utseende och... Ja, driv antar jag.
Publiken inne på Trädgårn består av en majoritet festsugna 20-åringar där varje kompisgäng har likadana kläder (tjejgängen kör på lackbyxor och killgängen på mönstrade skjortor) och ett par-tre stycken poliser också de i likadana kläder (poliserna verkar ha en väst-på-väst-trend). Allt är med andra ord som det brukar vara när det är hiphop-artister och förortsungdomar i en lokal.
En kvart innan annonserad speltid gör Jireel entré, utan att det märks. Jag står i baren och ber om en soda när jag blir irriterad över att, vad jag tror är, DJ:n spelar Jireels låt Snap. Inga vrål hördes, ingen mäktig övergång i musiken men när jag tar mig en ordentlig titt mot scenen så ser jag honom där i mörkret.
På scenen finns en kubformad ljusram uppbyggd med vad som ser ut att vara påkostad ljusteknik, men kanske räckte det inte till en strålkastare på Jireel själv för under hela spelningen går han runt i mörkret. Jag är ingen vidare ljustekniknörd, men det stör mig att inte kunna se artisten på scenen.
Tyvärr är inte ljus det enda som saknas. Trots P3-guld- och Grammispriser saknar Jireel en hel del i musikalisk mognad och artistisk stabilitet. Framträdandet svajar i konsekvens, och tyvärr, kvalitet. Minst tre låtar handlar om huruvida namnet på en tjej är ditten eller datten och, det mest problematiska, att han sjunger surt. Till och med i sina hitlåtar, som ”Man of the year”, ligger han en halv ton för lågt och ibland även i fel tonart.
Även mellansnacken tål att filas på. Det hade varit mer givande att få höra mer än olika versioner av ”ska vi fucka ur Göteborg?!” upprepas. Men, för att nämna det positiva; Jireel som artist är ensam om mycket på vår svenska musikscen och han har många år på sig att utvecklas som artist. Dessutom får han praktiskt taget alla att dansa, vilket är livsviktigt för den här typen av spelningar.
Jag går dock hem med något brustna förhoppningar ikväll.
