Musik, konst och Håkan Hellström

Den 22 april öppnade Håkan Hellström-utställningen på Liseberg. GP:s Johan Lindqvist smygtittade några veckor innan allt är helt klart.

ANNONS
|

Det räckte inte med ett nobelpris till Bob Dylan för att övertyga skeptikerna om att rocklyrik är litteratur. Men att popmusik och konst är oskiljaktiga kan rimligen inte ens den mest surmagade argumentera emot. Det är med den tanken i bakhuvudet, att pop och konst hör ihop, man ska ta sig an Håkan Hellström-utställningen på Liseberg.

Självklart kommer att det vara musik från start till mål och det blir olika möjligheter att "interagera" med "Håkan Hellström". Det är ju trots allt en attraktion på ett nöjesfält vi pratar om. Det ska vara underhållande.

Men det är det visuella som är allra starkast. Allt från den inledande, hisnande collagefilmen via inramade gamla flyers från Jazzhuset till konsertaffischer och kläder gör att det här är en levande utställning. Den som trodde att det handlade om ett redovisande museum med fynd från gamla utgrävningar i pojkrummet på Nitaregatan eller under kullerstenarna i indie-Göteborg får tänka om.

ANNONS

Jo, på ett sätt känns det lite knepigt med en utställning om en kille som bor några spårvagnshållplatser bort. Och Oscar Wallblom, basist i Håkans band och en av de äldsta vännerna, skruvar först lite på sig när jag frågar om tankarna kring att vara med och göra en utställning om en kompis som är mitt uppe i livet.

Men efter en stund, och med Isse Samies (Håkans högra hand och alltid med ett hjärta för både konst och pop) entusiasm pepprandes från sidan, fattar jag grejen. För även om det är

Håkan Hellström som står i centrum handlar utställningen om popmusikens visuella kraft, om stil och mode, om musikscenen i Göteborg och inte minst om alla vi som har sett Håkan på scen genom åren. Det finns ett kollektivt perspektiv som är ytterst sympatiskt. Därmed får det som inte ens är konst om det lyfts ut ur sammanhanget verkshöjd här. Det är fint att fansens bilder och brev till Håkan Hellström ges samma dignitet som Jan Lööfs bilder till senaste albumet.

Och jo, kanske kommer man lite närmare Håkan Hellström om man går på Lisebergsutställningen. Men framför allt blir man bekräftad och går ut lite med samma känsla som från en konsert. Känslan av sammanhang och samhörighet.

ANNONS
ANNONS