Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Motörhead | Flamingo, torsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Heavy Metal

Heavy Metal

Motörhead

Flamingo, torsdag

När jag ser Motörheadflaggan hänga där över trumpodiet så är det bland det märkligaste jag sett. Lemmy på Way Out West, eh?

Det är säkert en i grund och botten ärligt menad bokning, men den överhängande risken att urhårdrockstrion bara ska ses som kuriosa bekräftas direkt när större delen av den rätt lilla publiken står med ett ironiskt hånflin på läpparna.

Då hade man ju hoppats att Motörhead haft orken att fullkomligt köra över oss, blåsa bort oss, skyttegravsskjuta bort smajlen. Men det har dom helt enkelt inte orken till längre. Mikkey Dee ger som vanligt allt han har och lite till, men gitarristen Phil Campbell lirar mest för polarna vid sidan om scenen. Och Lemmy, du underbart vanvettige dåre, du har i ärlighetens namn bara ångor kvar i den till synes outsinliga tanken. Rösten är lövtunn, sången släpig och uppenbarelsen genomskinlig. Friskare än förra året? Javisst. Men frisk nog för rock'n'roll? Det låter tyvärr inte så längre.

Lemmy får ta pauser under det dryga timmen långa setet och då får vi såväl gitarr- som trumsolo vilket alla utom möjligen jazztomtar vet är ett gissel. Och när bandet väl är fulltaligt så är responsen från publiken så gott som obefintlig oavsett om de spelar nytt eller gammalt, punk eller ståltrådsboogie. Det kan inte ens en ofrånkomligen fräsig Ace of spades ändra på.

Sista gången i Sverige? Synd. Och lite skönt.

Daniel Claeson