Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Mogen, modig och sårbar popmusik

Tove Lo fortsätter flytta sina gränser framåt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

SKIVA

Pop
Tove Lo
Blue lips
(Universal)

Målmedvetet, med tilltro till såväl magkänsla som erfarenhet, fortsätter Tove Lo märka upp sin egen markplätt i det kommersiella poplandskapet. Hitsen ger henne makt och rörelsefrihet, som hon använder till att följa sina infall och sitt hjärta. Det är säkert en komplicerad balansgång och det är knappast någon självklarhet att få möjlighet att inom kort tid släppa två tematiska album bestående av fyra kapitel. Vem ska ha tålamod att lyssna i klickandets och swipandets årtionde?

Eller så är det tvärtom, jag tror faktiskt det. Att vi tröttnat på snabba sockerkickar, att vårt digitala belöningssystem behöver något med mer fibrer och större tuggmotstånd. Att Tove Los växande publik omfamnar det hon gör är i alla fall uppenbart.

Jag förstår dem. Det är ju så lätt att låta sig svepas med av den första halvan av Blue lips där Tove Lo är pirrande nyförälskad. Historien börjar bokstavligt talat på dansgolvet lite på liknande vis som Miriam Bryants Black car. Skillnaden är att Tove Lo verkligen gör dansmusik, shedontknowbutsheknows är urläcker, neonfärgad disco med skönt retro/nutid-sound. I Shivering gold är Tove Lo sexuellt tydlig på det viset vi vant oss vid.

Jag såg häromdagen att Madonnas på den tiden utskällda Erotica-album har fått retroaktiv upprättelse. Plattan hyllas för att den rubbade reglerna för hur kvinnliga popartister förväntas och "får" sjunga om sin egen sexualitet. Det är bra att Tove Lo för vidare den traditionen och bidrar till att baxa även de gränserna framåt. 

Det stannar inte där. Tove Lo har hunnit fylla trettio och har livserfarenhet nog att skriva en låt som Don't ask don't tell där hon till avskalat komp sjunger att "we are not kids anymore, we have both been here before" och erkänner att hon är rädd att det ska göra ont ännu en gång. Men är modig och mogen nog att ta den kalkylerade risken och ändå göra sig sårbar. Det är starkt i all sin enkelhet och Tove Lo, som vågat släppa även rädslan att återigen paja sina stämband, sjunger bättre och med större intensitet och fokus än någonsin tidigare.

Andra delen av skivan är mörkare, introt heter Pitch black, och här ryms låtar med titlar som Struggle och Bad days. Den elegant blåa Cycles och 9th of october visar att Tove Lo vill utmana sig själv musikaliskt. Bad days drar i ytterligare en annan riktning och leker lite med 80-talets svulstiga powerpop innan skivan avslutas med förväntade Tove Lo-titeln Hey you got drugs? Och ändå låter hon helt klar och nykter när hon återigen sjunger så där omskakande starkt.

Var ska Tove Lo ta vägen efter det här? Jag vet inte, men jag är säker på att det helt och hållet ligger i hennes egna händer. Och bara det är värt respekt.