Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/8

Mitt i den overkliga verkligheten

Hur låter kvinnors erfarenheter av klimakteriet? Tonsättaren Paula af Malmborg Ward och poeten Lina Ekdahl omvandlar sådana berättelser i körverket Äggen är slut.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Äggen är slut

Röda sten

Producent: Annica Carlsson Bergdahl.

Text: Lina Ekdahl efter en idé av Annica Carlsson Bergdahl.

Musik: Paula af Malmborg Ward.

Regi, koreografi: Janne Wettre.

Dirigent: Johanna Thür.

Kör: Ymna.

Fotografier, bildspel: Elisabeth Ohlsson Wallin.

Slagverk: Anna Gustavsson.

Poängen med körverket Äggen är slut är bland annat den dokumentära metoden. Producenten och initiativtagaren Annica Carlsson Bergdahl har intervjuat 17 kvinnor i åldrarna 48 till 73 år om deras erfarenheter av klimakteriet. Sedan har poeten Lina Ekdahl tagit över och skapat en serie rytmiska och vardagsnära vinjetter utifrån dessa berättelser. Resultatet har blivit ett omvandlat språk, humoristiskt och lyssnande, med plats för gemenskaperna, sorgerna, det äventyrliga som tar sig nya vägar i livet.

Precis som i Lina Ekdahls egna dikter befinner sig orden mitt i den overkliga verkligheten. Hur bra är det inte för musiken att få sätta rytmer och melodier till meningar som ”bredvid en radio vid ett fönster med en tidskrift en kopp i hörnet”, eller ”förr såg jag inte så små fåglar nu ser jag blåmes nu ser jag trast”?

Tonsättaren Paula af Malmborg Ward har förstått betydelsen av tydlighet i detta språk och här hör man verkligen varje stavelse. Musik i dagsljus. Transparensen som uppstår har med den avskalade dynamiken att göra.

Kvinnokören Ymna, ledd av Johanna Thür, ackompanjeras endast av slagverkaren Anna Gustavsson, och så blir det möjligt att höra hur klangerna vandrar runt i rummet, från person till person, från det ena tillståndet till det andra. Musiken och texterna berättar om en frihetspotential och en iver när vissa av krafterna släpper taget. ”Jag kan vara någon för att nästa stund vara någon helt annan.”

Kören har en fin klang, både skarp och mjuk, och Anna Gustavsson spelar med en påtaglig koncentration som lyfter enkelheten i uttrycket. Den mest särpräglade melodin har titeln Mer som en resa.

Här finns ett drag av ålderdomlig svensk körlyrik, som om musiken hade komponerats på 1920- eller 30-talet. I det väntande och skira hörs något oförstört som utmanar. Det är vilan i klangerna som berör och får de enskilda orden att färdas, inåt och iväg, till främmande territorium. När musiken blir mer rytmiskt markerad försvinner en del av denna spänning. Dessa passager har en tendens att påtala litet för tydligt det som redan sägs i orden.