Manu chao

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Konserten i Slottsskogen var på alla sätt överväldigande. Att det skulle vara så förbaskat bra hade jag räknat med, men responsen! Manu Chao togs emot som den världsstjärna jag inte alls hade insett att han är. Folk jublade, sjöng med, grät, hoppade, kunde inte få nog. Det var gripande, omtumlande, vackert.

Själv kände jag också en slags stolthet som egentligen är rätt fånig. Men jag har alltid sett Manu Chao lite som "min" artist och det var därför nervöst att sprätta det vattenmärkta recensionsexet av den här skivan - skulle han leverera igen? Jag hoppades så innerligt.

Det gick snabbt att konstatera att La radiolina är en tydlig fortsättning på Próxima estación esperanza från 2001, i sin tur en logisk uppföljare till den ännu bättre solodebuten Clandestino.

ANNONS

Den elake skulle lika snabbt säga att Manu Chao härmed gjort samma skiva tre gånger. Vilket förstås är lite sant. Han återanvänder ogenerat sina käraste ljud, rytmer och fraser. Sirenerna, de snabba baktakterna, de lätta gitarrslingorna.

Men han har ju något. Ett till barnslighet gränsande ärligt uppsåt som tycks besjäla all musik han vidrör. Hans musik är som förkroppsligandet av allt det genuina, vilket nog är en av anledningarna till att så många älskar hans sånger utan att förstå mer än brottstycken av hans spansk-fransk-engelska lingo.

Allt detta sagt så är La radiolina tyvärr den svagaste i denna helt oplanerade trilogi av skivor. (Nej, jag räknar inte dit hans utsökt charmanta skiva med fransk ny-chanson.) Låtarna håller inte riktigt samma jämnhöga klass som tidigare och den ibland rockiga attacken gillar jag inte alls - vi får höra en del rätt smaklösa elgitarrer faktiskt.

Men det är på det stora hela randanmärkningar. Åtminstone halva skivan är helt oemotståndlig. Öppnande 13 días, den driviga Tristeza maleza (men gitarren ...), den nästan alltför effektiva singeln Rainin' in paradize, mixen av vissling och hårdhet i El kitapena, den mjukt böljande flamencon Me llaman calle, chansonen A cosa, skivans höjdpunkt La vida tombola - där han återvänder till den mer sorgsna tonen från Clandestino.

ANNONS

Egentligen är det bara något spår här och där som rubbar ordningen, i första hand den direkt usla The bleedin' clown (gitarren!). Och det som gör att La radiolina inte lyfter är just att den inte hänger ihop på samma sköna sätt som både Clandestino och Esperanza gjorde. Flödet och flytet mellan spåren infinner sig inte riktigt. Men det är en betygstrea att se i relation till dessa lysande skivor.

Lyssna också på: Mano Negra:Los De Abajo:

ANNONS