Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mando Diao | Bråvallafestivalen, fredag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rock

Rock

Mando Diao

Bråvallafestivalen, fredag

Publiken: Rätt liten för största scenen.

Bäst: Dance with somebody är svårförstörd.

Sämst: Vad håller dom på med?

Jag hoppas innerligt att firma Dixgård/Norén har kul på sin klassens timme. Att Gustaf Norén verkligen känner "det" när han mässar med halvslutna ögon.

Inte många andra vare sig har eller gör det. Krocken i skallen när Mando Diao kommer in i hemmasydda Tron-dräkter och sätter igång en syntbasdriven God knows är mer än en simpel man kan hantera.

Long before rock'n'roll som Ultravox-pastisch, Eh? Från Cavern Club via särkar och Fröding till labbråttesyntrock med silvergitarrer på bara några år, vem hade kunnat förutspå den lekstugan? Not me.

Uppenbarligen inte publiken heller som står som fågelholkar under större delen av den dryga timmen långa sommarpremiären. Vill man vara snäll så kan man kalla det vågat, men det handlar snarare om en snedtänd Infruset-revolt. Låtarna från Aelita, också den en mycket märklig skapelse, låter förhållandevis rimliga och ljudet är festivalens hittills mäktigaste men det känns mest som pärlor för svin i detta buskishaveri.