Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mando Diao | Aelita

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rock

Rock

Mando Diao

Aelita

(Columbia/Sony)

Jag läser färska intervjuer där Mando Diao säger saker som att de "vill vända uppochner på systemet och göra uppror mot äkthetens diktatur". De menar att deras filbyten mellan retrorock, folkvisa och nu syntig rock möts av skepsis och osäkerhet och att de bryter mot rockens "normsystem".

Jag vet inte jag. Samtidigt säger Mando Diao att den nya skivan inte är innovativ. Just det har de alldeles rätt i.

Aelita är en lättillgänglig, aldrig överraskande syntrockskiva som faller väl in i den 80-talstrend som i ärlighetens namn blåste över för en tid sedan. Att Gustaf Norén blonderat håret och att man skaffar sig lite rymdknasiga kläder räcker inte för mig. Inte heller att man plockat in en rysk, analog synt som fått ge namn åt skivan. Aelita är förresten också titeln på en apart rysk, sci-fi rulle.

Men det funkar lika lite som att U2 blev en dansakt bara för att man klädde sig i staniol och klev ut ur en gigantisk citron.

Jo, jag gillar band som utmanar sig själva. Det är en förutsättning för att man ska kunna vara intressant för sig självt. Men det innebär inte automatiskt att även publiken knuffas ut ur sin trygghetszon. Jag har svårt att se hur någon skakas om av den här skivan.

Utmaningar behöver inte heller innebära tvära kast, det finns en båge att spänna även när det gäller förfining och förädling av det som är ens givna, etablerade dna.

Detta sagt är Aelita inget magplask. Till det är Mando Diao alldeles för duktiga på att göra snygga, attraktiva melodier. De kan helt enkelt inte låta bli. Där finns deras kärna. Så förstasingeln Black Saturday är ett klatschigt möte mellan Billy Idol, Duran Duran och Ultravox. Lonely rider kommer att passa perfekt i nattradion mellan Chris Rea och Simply Red. Under flera andra låtar far mina tankar iväg till Human League, Spandau Ballet och Simple Minds första skivor. Viktigt dock att notera att sången fortfarande är väldigt mycket klassiskt rockband. Det fungerade som en givande kontrast på Fröding-skivan, här skaver det desto mer.

Som tilltänkt normbrytare är Aelita sammanfattningsvis lite för slätstruken, ibland till och med långtråkig.

LYSSNA OCKSÅ PÅ:

Duran Duran - Notorious

Ultravox - Lament