Det är nog inte så lätt att vara Henrik Berggren. Så har jag tänkt flera gånger. När de andra i Broder Daniel gick vidare med egna projekt, när Håkan Hellström blev landets största popstjärna, när ryktena kom och gick om ny musik men allt som hördes från Henrik Berggren var tystnad. Och medan åren försvann och Håkan Hellström fyllde Ullevi, ännu mera tystnad.
Fram tills nu. Nu handlar det inte längre om lösa rykten. Nu är tystnaden bruten. På torsdagseftermiddag, utan någon som helst förvarning, släppte Henrik Berggren plötsligt singeln To my brother, Johnny. Det är Berggrens första låt på 14 år, det är första livstecknet från det hållet sedan Broder Daniel gick skilda vägar för nio år sedan, och framförallt, det är ett riktigt styrkebesked.
"It's like nothing is for real now, moments pass like on a screen now" inleder Henrik Berggren och på tio sekunder kastas jag tillbaka till Broder Daniels avskedsspelning på Way out West 2008. Ja, ännu längre tillbaks än så.
Med hjälp av BD-kompisarna Theodor Jensen och Pop-Lars (samt Mattias Tell och Charlie Storm) har Henrik Berggren skapat en riktigt fet och rejäl radiohit med ringande gitarrer, pumpande trummor och en underbart smittande och nervig refräng. Han har byggt en DeLorean med fluxkapacitatorn inställd på 90-talet. Han har fyllt ett BD-format hål i mitt bröst som jag inte ens visste att jag bar runt på.
"Can you hear me, Johnny? Time has run out on me. How did i get so messed up, on myself I guess I gave up."
Jag vet inte om Henrik Berggren sjunger om samma Johnny som Håkan Hellström gjorde, han med amfetaminet, men så kan det säkert vara. Och jag vet inte hur långt ner i dyn som Henrik Berggren egentligen sjönk, troligen lite för nära botten, men nu står han på fast mark.
Så känns det i alla fall. Som att han äntligen har välbekant, underbar mark under fötterna. Och jag tänker att det nog är lite enklare att vara Henrik Berggren idag. Hoppas det.
