När första låten är slut har vi redan bockat av konfettiregn, allsång, rökmaskin, fyra assnygga dansare och strob-ljusen från helvetet. Det vill säga allt som de flesta liveakter sparar till sista sången. Det är så övermaxat att jag nästan blir nervös.
Och ja, övermaxat känns nästan i underkant när det gäller denna spelningen. Efter fem minuter går min puls i dubbel takt och där stannar den resten av kvällen när jag som i en dimma bevittnar hur Major Lazer får publiken att göra alltifrån gymnastikövningar, till att klä av sig tröjorna och kasta dem i luften, sätta sig på marken och krama en främling. Plötsligt har de på sig GAIS-tröjor och fem minuter senare gästas de av Mø.
Masspsykosen är ett faktum och jag vågar knappt blunda i rädsla för att missa en parad av hundvalpar, ett fyrverkeriregn eller när någon av medlemmarna plötsligt springer genom publiken i en enorm uppblåst badboll (detta hände faktiskt).
När spelningen är slut känns det som att vi betat av lika många låtar i lika många genrer som medel-bpm kan ha varit under den dryga timmen. Jag står längst bak i ett enormt publikhav på en gungande gräsmattan och undrar vad jag precis blev överkörd av. Jag känner mig så utmattad av en fullkomlig överdos av stimuli att jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bli glad igen.
