Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Magnus Haglund: Halsbrytande akrobatik av Wang

Pianisten Yuja Wang har väckt uppmärksamhet med sina spektakulära konsertframträdanden. När hon spelar i Göteborgs konserthus blir extranumret den musikaliska behållningen, enligt Magnus Haglund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert
Göteborgs Symfoniker
Dirigent Santtu-Matias Rouvali,…solist Yuja Wang piano
Musik av Rachmaninov och Sjostakovitj
Konserthuset, onsdag

Yuja Wang är ingen ordinär pianiststjärna. Den Pekingfödda musikern, numera bosatt i New York, har blivit ett mediefenomen genom sina extravaganta konsertframträdanden. Men under hennes gästspel i Göteborgs konserthus är det egentligen först i extranumret, en humoristisk version av Fazil Says/Arcadi Volodos jazzparafras på Mozarts Rondo alla Turca, som bravurspelet får tonkaskaderna att lysa. Den halsbrytande absurdismen får publiken fullständigt på fall.

De akrobatiska nivåerna är i sig en intressant dimension av virtuosspelet. Här ansluter sig Yuja Wang till traditionen från pianister som Leopold Godowsky och Vladimir Horowitz. 
Kvällens huvudnummer är Sergej Rachmaninovs fjärde pianokonsert, ett sent verk från tonsättarens exilperiod i USA. Det här är ett verk som det är svårt att göra så mycket med rent konstnärligt. Idel oktavlöpningar, tekniskt svårbemästrade partier och nostalgisk ljuvhet, men i grunden en känsla av att musiken förlorat sin kreativa drivkraft. Yuja Wangs spel är elegant och korrekt, men inte så mycket mer. Därtill är orkestern litet för stark i förhållande till solisten. 

Också tolkningen av Sjostakovitjs tolfte symfoni, under Santtu-Matias Rouvalis ledning, präglas i vissa delar av ett väl volymstarkt spel. Det blir litet skrälligt och hårt, som om de kraftfulla passagerna inte vore riktigt anpassade för konsertsalen. I de mer återhållsamma mittensatserna kommer å andra sidan den kammarmusikaliska pregnansen fram, med utsökta insatser av bland andra hornisten Lisa Ford och trumpetaren Per Ivarsson. Det är ju den varma musikaliteten som är orkesterns styrka, snarare än det muskulösa spelet.