Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maggio är här för att stanna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

pop

pop

Veronica Maggio

Liseberg, torsdag

Publik: 8 000.

Bäst: Snälla bli min, ensam med piano.

Sämst: blåsten, som fick orden att fara.

Redan med debutsingeln Dumpa mig från 2006 tog sig Veronica Maggio plats och viskade fram ett "ego" i refrängen. Man skulle kunna kalla hennes texter självcentrerade men det är så det måste vara. Ska något bli bra måste det bottna och Maggios ego är tillräckligt tydligt för att engagera samtidigt som det glider undan för egna tolkningar och blir allmängiltigt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tumultet från i fjol då 18 000 personer slöt upp och tog hela nöjesparken på sängen uteblir, i dag kommer knappt hälften. Det kan skyllas på såväl snålblåst som att hon inte släppt något nytt sedan förra våren.

Själv studsar hon in på Lisebergs stora scen till blixt och dunder och mullrar igång konserten med en obeveklig Finns det en så finns det flera och redan innan den är slut har hon kastat den vita västen hon bär.

"Göteborg, så fint att stå framför er igen" nästan stönar hon fram och några hjärtformade ballonger seglar iväg från publiken längst där fram.

Scendekoren är enkel men så snyggt ljussatt. Nästan varje låt får sin egen färg. Blått, sedan rött, grönt och blått igen. Purpur, rosa, orange … Oerhört effektivt och elegant.

Efter fyra låtar hejdar hon sig, tar liksom sats innan hon berättar det som många redan vet, att det inte är den vanliga euforin att stå på scen just denna dag. Hon kämpar mot gråten och förklarar att detta är den första spelningen utan medarbetaren och vännen som omkom i en olycka för knappt två veckor sedan.

"I dag spelar vi inte bara för er utan också för Tom Hofwander. Jag saknar dig så oerhört, det är tomt utan dig."

En tomhet som får illustreras av en ödslig I staden växer inga blommor.

Efter det är det som om glädjen över att stå på scen ändå tar överhanden. Hon konstaterar att "nu känns det mycket bättre" och lyckas sprida värme trots vinden som viner. Hon bugar djupt, ger kärleksråd, hänger kaxigt på micstativet, bjuder på en ny låt som kanske heter Du låtsas som det regnar, springer sig andfådd, hoppar, skuttar fram och tillbaka över hela scenen. Osäkerheten hon kunde prata om i början av karriären är verkligen som bortblåst (ursäkta).

Orden flyger tyvärr iväg emellanåt och någon gång mullrar basen väl mycket och diskanten skär. Men Veronica Maggio öser på med Mitt hjärta blöder i flödande vitt ljus som sista låt och en storslaget vacker Snälla bli min som första extranummer och bara piano som komp.

Och till sist så kommer den, det är klart att den kommer, och som den kommer … som ett yrväder en augustikväll med ljus i rygg och spring i ben.

Veronica Maggio är inte bara "nästan där", hon är här för att stanna.