Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/4

Mac DeMarco lajar bort bra spelning

Han har sköna låtar och ett tajt band. Men Mac DeMarco väljer istället att laja loss i solskenet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Rock

Mac DeMarco

Azalea, fredag

Bäst: The stars keep on calling my name.

Sämst: Internskämten med bandet.

Publik: Lätt solslö

Förra gången som Mac DeMarco spelade på festivalen var han hänvisad till en slot mitt i natten. Nu är han intryckt mellan Jonathan Johansson och Feist på Way out Wests näst största scen, och firar sin eftermiddagsspelning med att upprepat halsa ur en Jamesonflaska medan solen steker både honom och publiken.

Tappar fart

DeMarcos stillsamma, inbjudande och lite svävande gitarrpop (han växlar mellan elgitarr och akustisk) fungerar fint i låtar som On the level och sköna The stars keep on calling my name, men konserten tappar fart varje gång som Mac DeMarco ska skämta med publiken eller laja med bandet, vilket sker lite för ofta. Eller när han leker Eddie Vedder i en skral version av Bruce Hornsbys The way it is, som dock bara sker en gång.

Skön stund i solen

Med lite mer fokus hade detta kunnat bli en jättebra konsert. Nu blev det i alla fall en okej konsert - och en skön stund i solen. För publiken och för Mac DeMarco.