Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

M83 njuter av den stora scenen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop
M83
Flamingo, torsdag

Bäst: Soundet är smått unikt.
Sämst: Vokalisten Mai Lan Chapiron låter bitvis som en fransk popkliché.
Publik: Mycket folk för tidig torsdag. 

Det har passerat åtta år och ett ordentligt genombrott sedan jag såg M83 på Pustervik. Redan då famnade Anthony Gonzalez alldeles uppenbart efter ett större sammanhang, de stora festivalscenerna. Musiken ville ut, krävde syre. Så egentligen är det inte mycket som förändrats när han nu, tillsammans med fyra och till slut fem medmusikanter, njuter av den sena eftermiddagssolen och det imponerande stora publikhavet. Dock är effekten från scenens lasersvärd klart begränsad. 

Nu som då knäar och dansar Gonzalez samtidigt som fingrarna far över den analoga synten. Musiken är kompakt men ändå krispig, inledningsvis låter det som Simple Minds när de var som bäst. Sångmässigt är Gonzalez begränsad men han har gott stöd, däremot låter den lilla saxofonen tunn i sammanhanget. 

Ändå gillar jag hur M83 balanserar på slak lina mellan det ambienta och det intensiva. När man lyckas blir intrycket vackert och medryckande, berörande. Bitvis hamnar M83 dock i det poserande, blanka. Det här är ett band som vid en första anblick strävar mot det perfekta och slipade, men det är när det sprakar och skaver lite i ljudmassan som M83 är som allra bäst. Och Anthony Gonzalez, han lever sin dröm, ler och mår bra och är allmänt charmerande rakt genom hela spelningen.