Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

M.I.A. - popmusikens Julian Assange

Till en början luktar M.I.A:s skiva stordåd. Men så enkelt är det förstås inte, skriver GP:s Patrik Lindgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Antipop
M.I.A.
A.I.M.
(Interscope/Universal)
 

Hur banalt det hela än kan te sig så förblir nog den famösa Super Bowl-incidenten vintern 2012 M.I.A:s mest klassiska och talande ögonblick. Hon hade alltså skrivit en låt tillsammans med Nikki Minaj och självaste Madonna, som de tre framförde i pausen av Super Bowl – tyngre tv-spot finns knappast. 

Så vad gör hon med denna världens chans? Jo, mitt i låten pekar hon finger, rakt in i den direktsändande kameran. Alltså det vulgära fingret. Tv-bolaget gick totalt bananas och stämde henne på vansinnesbelopp för att ha skadat de pryda amerikanska tv-tittarna (och annonsörerna).

Långt ifrån rumsren

Det är punk av samma kaliber som när Sex Pistols spelade God save the Queen på Themsen 1977.

Att leka rumsren är helt enkelt inte M.I.A:s grej. Ordkrigen med kollegor, medier och bransch har avlöst varandra. Senast i våras gick stormarna höga efter att hon problematiserat Black Lives Matter-rörelsen, och fräckt undrat när Beyoncé och de andra skulle börja prata om muslimska liv, och kanske syrianska, eller varför inte pakistanska?

Mathangi Maya Arulpragasam går sin egen väg även musikaliskt. A.I.M. är hennes femte album och skiljer sig egentligen inte radikalt från tidigare. En råbarkad mix av brittisk underground-grime och dubstep, amerikansk hiphop/r’n’b och diverse asiatiskt ljudande färgklickar. 

Till det orädd politisk uppkäftighet men också en påtaglig popsensibilitet – en känsla för enkla ramsor som hon dränker i sköna oljud. 

Luktar stordåd

Öppnande Borders hör till det allra bästa hon gjort, ett upprop och en protest mot den rådande flyktingsituationen – ett ämne hon burit med sig från första början och har förstahandserfarenhet av via sin egen srilankesiska familj. 

Följande Go off är ett larmigt samarbete med producenterna Skrillex och Blaqstarr, och den senare har även remixat det tredje, störigt roliga spåret Bird song – så här långt luktar skivan stordåd.

Men så enkelt är det förstås inte. Efter en lång interlud landar vi i nya singeln Freedun, med forne One Direction-sångaren Zayn, en låt jag inte alls begriper – knappt hon själv heller verkar det av kommentarer jag läst. Kanske ville hon bara leka med rena mainstream-element för att se vad som hände? 

Tyvärr blir den ett sänke just som skivan startat. Och det tar tid för den att hämta sig. Trots starka spår saknas fler klockrena örhängen, även om jag är rätt förtjust i triaden Ali r u ok, Visa och Fly Pirate, där hon plockar upp gränstemat från Borders.

Sista skivan?

A.I.M har föregåtts av mängder av rykten och kontroverser, förstås. M.I.A. hotade att själv läcka musiken om skivbolaget inte fick tummen ur – och hon har även Twitter-meddelat att det är henne sista skiva. My lp is a break up lp – with music. 

Hon säger att hon är trött på allt och vill dra sig tillbaka. Vilket vore en stor förlust – världen behöver orädda artister som inte bryr sig om vad vare sig skivbransch, kollegor, opinionsvindar eller för den delen fans tycker. 

M.I.A. är ju the Julian Assange of pop music, som just Wikileaks kallade henne, uppmuntrande.