I helgen var det Beatlesboxen och jag. Hela låtkatalogen, hela helgen. Efter timmar av intimt umgänge i såväl hörlurar som högtalare utkristalliserar sig två frågor. 1) Hur låter det? 2) Är det värt pengarna? Önskar det fanns ett givet svar. Nåt i stil med ”Det låter otroligt bra! Självklart ska du investera pengar motsvarande ett par dagisplatser för den här boxen”. Men jag har inga sådana svar. Huruvida du borde köpa den omsorgsfullt remastrade Beatlesboxen som finns i både mono- och stereoversion, det beror på olika saker.
Det beror på din hifi-anläggning där hemma. Den bör nog vara bättre än min om du fullt ut ska kunna njuta av Beatles ljudmässiga revolution. Datorer, ipods och mobiler är bara att glömma. Jag har lyssnat omsorgsfullt och visst låter de nya skivorna bättre än de första cd-utgivningarna från 1987. Sången går tydligare fram, Ringos trummor är mer distinkta och en trist låt som She's leaving home lyfter när både harpan och stråkarna låter så klara. Men det finns också stunder då jag jämför de nya och gamla skivorna utan att höra någon skillnad. Det är som att prova ut glasögon hos optikern, ”är det bättre nu ... eller nu?” Till slut sitter man där och blinkar nervöst och vet inte vad man tycker. Så jag testade skivorna på min måttligt intresserade fru. Hon lyssnade noga, gav skivorna en ärlig chans, och gissade sedan fel. Varje gång.
Det beror också på om du redan äger de här skivorna eller inte. Frånsett det nya ljudet består mervärdet av utökade liner notes, ovanliga bilder och en kort infomercial i quicktime-format om inspelningen av varje album. Småkul men knappast nåt jag springer benen av mig för. Å andra sidan är det rätt skönt att man inte drabbats av elefantiasis och skickat med massa ofullständiga låtar, demoversioner och gammalt mög från Abbey Road-garderoben. När Beatles boxades 1988 kom skivorna i en svart eklåda med skjutbar front, lite som en exklusiv brödlåda. Men vem vill ha en sådan i hyllan? Den här gången har EMI nöjt sig med en enklare avlång pappersvariant och låtit musiken stå i centrum. Det känns som ett klokt beslut.
För det är ju en sanslös låtskatt det här. Något att vårda och värdera. Frånsett de allra första albumen som inte är särskilt bra finns hur mycket som helst att upptäcka. Just nu är jag småkär i Beatles for sale, ett väldigt ojämnt album som ändå lite oförtjänt hamnat i skuggan av mästerverk som Rubber soul, Revolver, Help och The Beatles (White album). Det är faktiskt fem album som, gärna remastrade, måste finnas i varje hem. Boxen däremot måste det inte.
