Lusten fanns kvar – det räddade Way out West

Lås grindarna vid 33 001 besökare, skriver GP:s Jan Andersson, som ser fram emot en musikalisk helg i Slottsskogen.

ANNONS
|

De senaste åren har Way out West haft ett publiksnitt på drygt 30 000 besökare per dag. Nu väntas ett nytt ”all time high”. Men förra årets rekordsiffra på 33000 personer är precis vad området i Slottsskogen mäktar med, och då är det redan vansinnigt trångt på sina håll, så förhoppningsvis tänker arrangören ett varv till och låser grindarna vid 33 001 besökare. Det räcker. Då har Luger satt nytt publikrekord och vi som besöker Way out West kan fortfarande röra oss därinne. Samtidigt är jag glad och, ja, lite tacksam för att det faktiskt blir en festival i år.

ANNONS

Way out Wests grundare och kreativa ledare Patrick ­Fredriksson och Ola Broquist överdrev nämligen inte. De funderade verkligen på att lägga ned efter förra året. Inte för att det hopplösa regnet förvandlade Slottsskogens gräsmattor till ett sugande lerhav och knappast på grund av Beth Ortons svajiga konsert eller de rekordmånga avhoppen (Anohni, The Avalanches, Haim, The Kills och Travis Scott, som ersattes av Kelela som själv lämnade återbud med kort varsel) utan för att Way out West hade rullat i tio år och det var så länge som Luger hade tänkt köra sin festival. Det var så länge den skulle överleva. I bästa fall.

Men lusten fannskvar. De ville fortsätta. Publikmässigt mådde ju festivalen bättre än någonsin, och rent artistiskt har Way out West alltid varit intressant.

Från förra året minns jag framförallt PJ Harveys enormt fokuserade föreställning, västgötske Daniel Norgrens underbara timme i Linnétältet och hur befriande det var att se ­Eagles of Death Metals frontfigur Jesse Hughes studsa upp och ner i sina knallröda hängslen och lira fläskig partyrock – på dagen nio månader efter det blodiga terrorattentatet mot deras spelning på Bataclan i Paris. Tre olika konserter som på tre vitt skilda sätt ändå lyfte fram och befäste musikens förmåga att beröra, förena och nå fram till människor.

ANNONS

Så vilka konserter kommer vi att bära med oss efter sommarens festival? Vad kommer vi att minnas nästa år vid den här tiden? Mina egna förväntningar är väl inte skyhöga – jag var mer laddad inför festivalen 2011 (Prince, Kanye West och Robyn) och 2012 (Kraftwerk, Jonathan Richman och Florence and the Machine) – men visst finns det stunder att se fram emot.

I dag hoppas jag mycket på Angel Olsens eftermiddagsspelning, Pixies ”hitparad” och att Frank Ocean överhuvudtaget dyker upp. På fredag drar Jens Lekman igång kalaset i Linnétältet, Leslie Feist tar sin senaste och alldeles fantastiska skiva till scenen och Greg Dulli ska piska igång sitt Afghan Whigs. Lördagens avslutning med Band of Horses, Regina Spektor och framförallt Lana Del Reys filmiska noirrock kan också bli något alldeles speciellt.

ANNONS