Niohundrasextio sånger skrev han, Povel Ramel. Sonen Mikael Ramel inleder denna sympatiska konsert med att konstatera det. Det är en enastående låtkatalog i såväl reda siffror som i kvalitet. Povel Ramels inflytande på modernt svenskt musikliv är enormt.
Det är en fin föreställning den här trion bjuder på, men den brottas med ett par problem. Det faktum att Povel inte finns på scen är ett. Många av hans sånger är så intimt förknippade med hans speciella stil och närvaro.
Musikens mer finstilta kvaliteter går i någon mån också förlorade med instrumenteringen bas och gitarr. Mikael Ramel är en skicklig gitarrist men instrumentet förmår inte riktigt göra musikens rika harmoni- och ackordvärld rättvisa.
Det har förstås att göra med att musiken snarare än texterna är känslobärare. Den speciella Ramelska magin uppstår i det där intrikata samspelet mellan text och musik.
Med det sagt – det är en mycket fin och lekfull kavalkad trion bjuder på. Och Mikael Ramel låter oss också titta in i det av musikfyllda hemmet under 60-70-tal, vilket ger föreställningen en mycket fin kvalitet. Lotta och Mikael Ramel bjuder också på ett par mindre kända alster. Kul. Vem kan motstå visan om Acke asgam.
Till kvällens finaste stunder hörde för övrigt en skön version av Gräsänkling blues, en elegant Ta av dig skorna och en strålande The Sukiyaki syndrome.
