Det har hänt att Iggy Pop gjort entré genom en ursinnesrusning, onda ögat mot publikhavet och en fet spottloska rakt upp i luften. Ni kan ju gissa vad han vill få ut av konserten som följer. Lisa Nilsson smyger in till flygelkomp, lägger sig raklång i en soffa och liksom slumrar sig igenom en ballad.
Jag har i och för sig svårt att se La Nilsson skicka iväg en loska, men samtidigt får hon med sin sömngångarstart en föreställning som förutom mot slutet av de två timmarna inte når mer än styrfart. Det liksom lunkar på lite lagom myspysigt och ofta står jag där och önskar att del solklara huvudpersonen kunde visa i alla fall lite av det jävlaranamma hon ger av i sina fyndiga mellansnack. Tyvärr händer det sällan.
Dåligt blir det naturligtvis aldrig, det blir ju inte det om man betänker att ingredienserna är gräddan av Sveriges musikermusiker samt en av landets absolut bästa sångerskor alla kategorier. Men känslan är ändå att det inte riktigt biter på samma sätt som det har förutsättningar att göra.
Avslutningen är undantaget där prinsessbröllopsversionen av Utan dina andetag är sparsmakat fin, Himlen runt hörnet närmast magnifik med en nyskriven vers som gränsar till rootsreggae och den Lemarc-skrivna Sången om oss som bjuder på lite välbehövlig fart.
