Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Leonard Cohens starka avskedsbrev"

Stundtals står rösten still men Leonard Cohen levererar sina låtar med sådan tyngd och tajming att man bara häpnar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

ROCK
Leonard Cohen
You want it darker
(Columbia/Sony Music)
 

Leonard Cohens nya skiva inleds med sakrala körer, en stillsamt pumpande basgång och en sångare som går djupare ned i registret än kanske någonsin tidigare. 

"If you are the dealer, I'm out the game. If you are the healer who means I'm broken and lame. If thine is the glory then mine must be the shame".
Så mässar Leonard Cohen i öppningsspåret You want it darker, och avslutar refrängen med "Hineni hineni*, I'm ready my lord". (Recensionen fortsätter under spellistan)

Det är mäktigt, andäktigt, vackert. Och lite ledsamt att Leonard Cohen så tydligt känner sig färdig med livet. Klar att checka ut, plocka ned skylten och ge sig av härifrån. Redo för det största steget på sin långa livsresa. 

På något annat sätt går det inte att tolka sångerna på 82-åriga Leonard Cohens nya album, hans sista enligt en lång och öppenhjärtig intervju med magasinet The New Yorker, där Cohen för övrigt understryker att han förlikat sig med att dö men hoppas att det inte blir "alltför obekvämt". 

Känslosamt

Om You want it darker verkligen blir Leonard Cohens sista album hoppas jag att han inser och finner kraft i att det också är hans mest känslosamma album på många år, i alla fall sedan han strax före millennieskiftet klev ned från Mount Baldy utanför Los Angeles och slutade leva som en zenmunk. 

Inte för att det finns så mycket nytt under solen. Snarare tvärtom,  för att det inte gör det, för att det finns avskalade, tidlösa, klassiska Leonard Cohen-låtar.

Som On the level, en fin, känslig och självreflekterande pianoballad. Eller Traveling light med klassiska stränginstrument, ett stillsamt Zorbagung och samma typ av grekinspirerade kör som Leonard Cohen använde sig av på Dance me to the end of love och som han säkert förälskade sig i under sina år på den bergiga ön Hydra i Egeiska havet, alldeles utanför Pireus, där Cohen på 60-talet köpte ett hus och flyttade ihop med norska Marianne Ihlen (som inspirerade Cohen till Bird on the wire och So long, Marianne).

Mer av recitatör

Även om rösten stundtals står still, Leonard Cohen har ju alltid varit mer av en recitatör än en renodlad sångare, leverar han sina låtar med sådan tyngd och tajming att man först bara häpnar, och sedan sugs in i en litterär värld där ljuset för en ständig kamp mot mörkret, men där livet fortfarande står upp mot döden.

"Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything, that's how the light gets in" sjöng Leonard Cohen i Anthem 1992.

"I heard the snake was baffled by his sin. He shed his scales to find the snake within. But born again is born without a skin, the poison enters into everything" sjunger han i The Treaty 2016.

Om Nobelakademien tänker fortsätta på det inslagna spåret med att ge sitt litteraturpris till lyriska poeter och låtskrivare står inte Patti Smith, Joni Mitchell eller Kris Kristofferson på tur. Det gör Leonard Cohen.