Det finns en underbar passage i David Remnicks fina intervju med Leonard Cohen i The New Yorker från oktober. Det är i mitten av 80-talet. Bob Dylan har uppträtt i Paris och sitter dagen efter på ett kafé med Leonard Cohen.
Dylan berömmer honom för låten Hallelujah och frågar hur lång tid den tog att skriva. "Två år" svarar Leonard Cohen. Han replikerar vänligheten, lyfter fram låten I and I från Bob Dylans då aktuella album Infidels och undrar hur lång tid det tog för Dylan att skriva den. "Femton minuter" svarar Bob Dylan.
I verkligheten hade Leonard Cohen vänt och vridit på låtens text och slitit med musiken i säkert fem år, den vägrade helt enkelt att falla på plats.
Talande scen
Det är en rätt talande scen som visar på deras olika arbetssätt, hur musiken kom till dem, men att Leonard Cohen väljer att berätta om en sådan episod, som borde ha varit rätt pinsam, säger framförallt något om honom som person.
Jag träffade aldrig Leonard Cohen, men humorn tycks hela tiden ha gått hand i hand med sorgen. Befriande självdistans och benhård integritet. Genom hela livet.
Hallelujah
När detta skrivs sitter jag med albumet Various positions från 1984 i lurarna, plattan som just rymmer Bob Dylans favoritsång Hallelujah. Inte för att Cohens karriär var på väg att skrumpna bort då, även om det hade varit tyst om honom under ett par år, men för massor av människor öppnade verkligen den där låten dörrarna till hans musik, och då får man kanske acceptera att den ständigt omtolkas av allt från världsstjärnor till hobbyglada Idolamatörer. Med väldigt varierande resultat.
För knappt en månad sedan kom så 82-årige Leonard Cohens senaste, hans sista, album. Man behövde inte rådfråga en siare eller sprätta upp en abborre för att känna åt vilket håll vinden blåste. Leonard Cohen visste vad som väntade. Han försökte inte ens dölja för oss att han var klar med musiken, färdig med det här livet.
Redo träffa Gud
Det räckte egentligen med att lyssna på titelspåret You want it darker. Med sin allra mörkaste midnattsröst, uppbackad och förstärkt av kantorn Gideon Zelermyer från Montreals synagoga och The Shaar Hashomayim Choir, sjunger Leonard Cohen att han är redo att träffa Gud. Ja mer än så, han längtar efter mötet. Ser fram mot det.
Så var det säkert. Det är vi andra som sörjer. Med all rätt. I år har vi förlorat David Bowie och Prince, Merle Haggard och Guy Clark, Glenn Frey och George Martin, Freddie Wadling och Olle Ljungström. Jag trodde faktiskt inte att det kunde bli så mycket värre. Men tydligt är att 2016 är ett riktigt rövår, både musikaliskt och politiskt.
