Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/6

Landet runt med Lars Winnerbäck

Recension: Lars Winnerbäck gör det bra. Till och med ovanligt bra, skriver Johan Lindqvist om nya albumet Granit och morän.

Musik

Rock
Lars Winnerbäck
Granit och morän
Universal
 

Rekordmannen Håkan Hellström var på toppen av världen inför ett lyckligt, kokande, glädjegråtande Ullevi. In kom Joakim Thåström och plötsligt, trots att Håkan svävade på moln, hamnade han omedelbart i skuggan av mannen som närmast slentrianmässigt kallas Sveriges enda riktiga rockstjärna.

Inte så konstigt, Håkan är inte ensam. Vi är en hel generation, eller kanske nästan två, som alla befinner oss i Thåström-skuggan. Joakim Thåström och hans band har präglat så mycket av hur vi ser på oss själva, på musik och inte minst på landet vi bor i. Lars Winnerbäck utgör sannerligen inget undantag.

Visst, låtarna på Winnerbäcks nya skiva släpar sig väl inte bara runt i Sverige men Sverige finns ändå i varje rad, varje ton. Det spelar liksom ingen roll att han betraktar landet från 10 000 meters höjd eller att han avslutar skivan med att tända en thailändsk Khom loy-lykta. Den svävar ändå över nyårsnattens Stockholm.
Winnerbäck sjunger om oss filosofiskt missnöjda och ekonomiskt bortskämda medelklassmän med onödigt stora bilar som vi kör in i en medelålder där Kent gör avskedsturné och Lundell redan ställt undan gitarren. Det är granit och morän och nedlagda Konsum-butiker och det är skolgårdar och pizzerior och förstås fortfarande nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Vi är de sista som kommer att ha egna minnen från var vi befann oss när Palme mördades och den gamla sortens folkhem monterades ner, inte konstigt att det färgar våra sånger.

Lars Winnerbäck gör det bra. Till och med ovanligt bra. Jovisst, många av låtarna går även här på den välbekanta halvfarten och lyriken känns som sagt igen.
Men redan i inledande Lågsäsong, en minst sagt arketypisk Winnerbäck-titel, har han en sällan hörd lätthet i rösten som jag tycker mycket om. Även singeln Köpt en bil har ett lite försiktigare anslag.
I tydligt självbiografiska titellåten skojar han befriande med sina egna begränsningar ”jag har tusen melodier i hjärtat, fast de flesta är stiffa och enkla och de låter som granit och morän.”

Det är onekligen trångt på de där gamla skolgårdarna som våra rockpoeter födda på sjuttiotalet aldrig tycks vilja lämna utan om och om igen använder som ständig referenspunkt. Kanske för att det var den första platsen där trygghet och osäkerhet kolliderade med varandra. Men Winnerbäck motiverar sin plats i rökrutan mellan gympasalen och bamba.

Winnerbäck sjunger om att vi lever i en märklig tid, texterna befolkas saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten tycks alltid närmare än gemenskapen.
Ändå tycker jag att det låter som om Lars Winnerbäcks lyckats lösa upp några av sina knutar. Eller så är det bara jag som gläds åt att han gjort sin bästa skiva sedan Söndermarken.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.